ylle - kort och gott

Tittade på Fredrik Lindströms "Sverige - världens modernaste land" i går kväll. Där slog han allt huvet på spiken, den gode F! Med en intelligent och personlig touch botaniserade han i den svenska folksjälens mörkaste skrymslen. Med kuslig träffsäkerhet prickade han in och beskrev målande och humoristiskt ett knippe av våra neurotiska folkbeteenden. Vårt halvdvaleliv i väntan på SOMMAREN - då alla svenskar lever upp och kommer ut ur sina frusna, grå helyllekokonger. Med så mycket förväntan och krav på att uppleva varje minut av ljus och värme, så att många av oss blir besvikna och frustrerade och ÄNNU mer svartsynta och deprimerade.

"Kom ut och NJUT nu för helvete!" (Vanlig svensk inställning- som även jag delar.) Den som vill sitta inne blir  hetsad och betraktad som suspekt och konstig på alla vis. Med hysterisk käckhet flyttar vi all aktivitet utomhus. Till en del grannars förtvivlan och plåga. Vill vi verkligen höra ALLT som pågår hos de andra en bit bort?

Vårt främlingsskap och behov av distans. Stel likgiltighet, i väntan på bussen eller i hissen. Alla som förtvivlat försöker hitta en punkt att stirra på så att de slipper se sina medmänniskor, som befinner sig så farligt NÄRA...

På bussen - så länge det finns en ledig plats där man SLIPPER sitta bredvid någon, så nog fyller vi den! En kvinna berättade att hon åkt buss i Småland i åtta år, varje dag, samma tid, med oftast samma människor, utan att en enda människa sagt ett ord till någon annan... Kan det hända i något annat land?

Så trista vi är!  Så trista att  vi själva verkar betraktar oss som Världens Tristaste Folk, medan det som är osvenskt är BRA. Bara det inte blir FÖR utländskt! Som t ex invandrare som vi anser tar jobben från oss? Medan exotiska maträtter från andra delar av världen är trendigt och bra.  Vår sorgliga brist på stolthet över oss själva och vår nation. Den kluvna inställningen till svenska flaggan = vid sportevenemang är det helt OK, i politiska sammanhang ger oss en svensk flagga rysningar av obehag.

Han häcklade också vår urgamla tradition att låta alkoholen släppa på våra hämningar, när vi inte vågar ta något initiativ  själva. "Ett socialt glidmedel" - vilket underbart uttryck! 

Ja, programmet gav utrymme för både aha-upplevelser, skratt och eftertanke.  I detta land där folk hellre verkar krypa på alla fyra till butiken än ber en granne om hjälp. Där vi är så sanslöst rädda att hamna i tacksamhetsskuld så att generositet och gästvänlighet betraktas som något suspekt.  Vad är hon ute efter - egentligen??? 

 I detta land där det verkar som om man måste komma Döden mycket nära för att våga börja leva. ? "Sjukdomen öppnade mina ögon.. livet blev så värdefullt när jag varit nära att dö..."  "Jag undkom Tsunami-katastrofen, nu värdesätter jag livet på ett annat sätt .."  "Efter bilolyckan när jag undgick döden med en hårsmån så ser jag tillvaron i ett helt annat ljus"  osv osv  - Vad är det för fel på oss svenskar egentligen?

Antingen är det för mörkt eller för ljust. Det är för kallt eller för varmt. Aldrig så där lagom som vi mest av allt verkar eftersträva. Har vi det för bra? Eftersom vi sällan hotas av något så akut som skjutande gerilla, detonerande bomber, svält, tromber eller flodvågor, så lägger vi kanske ner för mycket energi på att gnälla över tillvaron? Ja, nånstans ska den ju ta vägen (energin).....