ylle - kort och gott

"Luftslottet som sprängdes..."  Stieg Larssons oåterkalleliga sista verk. Den första boken älskade jag. Glömmer aldrig minerna bland bokcirkelkvinnorna, när jag efter tio sammankomsters läsande av idel kvinnliga författare käckt kläckte ur mig: "Hörni, nu har vi ju läst bara böcker skrivna av kvinnor, vad säger ni om att läsa "Män som hatar kvinnor" av Stieg Larsson till nästa gång...."  Snacka om chockade miner!

Den figur i boken som intresserade mig mest, och tydligen även de flesta andra, är Lisbet Salander. En litet ogripbar, androgyn figur med en nästan övernaturlig intelligens och förmåga att hacka sig in i datorer och klara sig själv här i världen. Litet av en modern och vuxen Pippi Långstrump, som går sina egna vägar.

Stieg Larsson stil att skriva är suveränt perfekt. Inga hack i språket där inte. Jag är allergisk mot böcker med hack i. Vilket är vanligare än tvärtom. Det blir liksom tvärstopp mitt i raden, för språket haltar eller stämmer bara inte.

Det är kanske litet väl långa trista utläggningar kring SÄPO i sista boken, men de är väl nödvändiga för handlingen i övrigt. Kanske. Det sägs att Stieg L inte hann skriva boken klar innan han dog, alldeles för tidigt, och det kan väl vara det som märks någon gång där i texten. Att den inte alltid flyter lika självklart som i de första två böckerna. Någon har varit inne och hackat. Men det hindrade mig inte från att sträckläsa den, i stort sett.

Så trist att det blev hans sista bok!