Är glaset halvfullt eller halvtomt?
Mina hästar är källa till såväl min största glädje som min största oro. Jag skulle inte kunna leva utan hästar i mitt liv, men jag oroar mig alltid för dem. Trots att jag haft egen häst sedan 33 år, är jag ibland osäker på om jag verkligen gör rätt? Det kommer nya rön, och gamla sanningar ställt på huvudet.
Jag har vant in dem vid grönbete sedan april nu, men vågar ändå inte släppa dem fullt ut. Det blir bara timvis, och på så sätt blir det arbetssammare med sommar än med vinter, då de får sina bestämda rationer hösilage. Men grönbetet.... De kan få ont i magen, kolik, eller i värsta fall få fång. Insekterna plågar dem, på med flugmask och spray. In på betet, ut från betet. De kan i och för sig rutinerna, jag behöver bara gå ner och ropa "tjohooo" så rusar de ut. Nu har de ju en hel del att gnaga på förutom det knallgröna. En och en halv hektar hage släpper upp rätt många grässtrån. Så de svälter inte. Omvänt blir de gärna litet för tjocka. Men jag vill inte ha magra hästar heller.
Vinterpälsen måste av, jag hjälper dem med ryktsten och borste. Pälsen yr, sån tur att man inte är allergisk mot HÄST! Varför släpper de inte vinterpälsen snabbare? Får de verkligen i sig alla vitaminer och mineraler? Är det rätt balans? Trots foderanalys och komplicerade foderstatsräkneprogram kan man aldrig vara säker. Stämmer verkligen innehållsdeklarationen? Hur kan man veta det säkert?
De borde motioneras mer. Men jag hinner/orkar inte mer. Men de rör sig ju, dygnet om, i egen takt. Ingen häst har väl mått illa av att gå fritt som den vill, mer då av att ridas hårt och felaktigt. Eller av att låsas in dygnet runt i små boxar. Jag känner mig ibland för tung för att rida de relativt små islänningarna. Jag borde gå ner i vikt. Ångesten över det får mig att stoppa i mig tröstkakor. Ibland kommenterar människor oombedda hullet på min hund eller mina hästar. Mer sällan på mig, det känns kanske skämmigt att säga. "Du är litet för tjock..." Men med djuren är det tydligen OK?
Jag kan knappt åka hemifrån så oroar jag mig för hur de mår. Omvänt mår jag aldrig så bra som när jag kaver mig upp i sadeln och kommer ut på en tur i skogen, med en vänlig och glatt frustande häst, som verkar uppskatta turen lika mycket som jag.
Min man, för honom börjar glaset alltsomoftast verka halvtomt. Han är jämt så trött. Visst, han jobbar hårt, åker hemifrån vid fem och kommer hem efter tolv timmar. Då har man förstås rätt att vara trött, i hans ålder. Men jag oroar mig för honom. Han tittar ut, konstaterar att det är för kallt, för varmt, för blåsigt... Jag tror att han har blivit ute-skygg. Själv är jag tvärtom. så här års vill jag aldrig gå in. Jag skulle vilja slå rot ute i det skirt gröna, sitta där på trappen hela kvällen och natten och höra mina fåglar sjunga så öronbedövande vackert. Men tröttheten tar över, och även jag törnar i säng. Jag kan bli störd över att behöva sova. Varför måste man sova egentligen? Sånt slöseri med tid! Det finns så mycket annat att fylla sin tid med. Tevetittande får mig att känna att jag slösar bort tiden på nonsens. Varför går tiden så fort? Den rinner undan, fort , fort, som flyende sand mellan mina fingrar.
Baby, I´m the worrying kind!
Vi har många gemensamma nämnare, du å ja Ylle t.o.m. en gube med halvtomt glas;)
Livet rullar fortare i nedförsbacken. Man ställer sig på bromsen men det bara slirar iväg. Förmånen att få bo och leva mitt i naturen gör ändå att man intensivt kan följa och uppleva årstiderna och känna att man lever, varje dag.
Ja betesperioden är knepig, för lite och för mycket skämmer allt. Jag har dessutom två hästar med olika behov. Hästarna är duktiga på att lära sig alla konstiga rutiner. Rutiner är viktigt -att var dag ställas inför frågor och val blir tröttsamt.
Har också en gubbe med "halvtomt glas" - han är så trött, på det mesta. Orkar bara med jobbet och sedan är han inne och sover. Jag själv vill vara ute, precis som du och tycker även jag att tiden rusar från mig.
vad är fång???
Fång? Kort uttryckt så är det en slags förgiftning. Om hästen snabbt får byta foder, eller äter för mycket protein eller t ex får i sig giftiga växter, ja kort sagt får en störning av tarmfloran så far döda tarmbakterier runt med blodbanan och kan ställa till mycket elände. De får väldigt ont i sina hovar tex, och i hela övriga kroppen med. Men eftersom de står på hovarna så märks det mest där. De trampar runt och vill kanske inte ens stå upp. Farligt tillstånd, och ett riktigt spöke för oss hästägare!
Oj, det lät besvärligt! Har det alltid funnits? Hur gjorde vildhästarna, hade de känsligare instinkt om betet?
Nu vet jag inte om du får dubbla kommenterarer, men jag är lur på att den första försvann i cyber space...
Fång, det låter allvarligt och besvärligt för både dig och hästarna. Har det alltid funnits? Hade vildhästarna känsligare näsa för betet eller drabbades även de?