Att lämna spår...
Jag har tidigare tjatat och bett er som läser, i alla fall ni som läser någorlunda regelbundet, att lämna en liten kommentar. Varför? Käre Broder M, Du frågade mig när jag som vanligt tjatade på Dig om att Du skulle kunna lämna någon kommentar, när Du nu ändå läser min blogg, om jag skrev bloggen för mig själv eller för andra?
Ja, vem skriver jag för? Till stor del för mig själv förstås, för att jag har ett nästan alltid tvingande behov av att skriva. För att skriva av mig måhända, eller för att det helt enkelt klarnar mina egna tankar om jag skriver ner dem. Men då kunde jag väl lika gärna skriva i en egen dagbok. Varför lägga ut i en blogg? Förmodligen för att jag, liksom de flesta andra som skriver, till viss del är en exhibitionist! Mer eller mindre.
En del sätter upp monument med stora statyer av sig själva. Andra sätter ett dussin ungar till världen. Det finns många sätt att lämna spår. Som kanske finns kvar litet längre än vad det där kinesiska ordspråket säger: "Din betydelse här i världen är lika viktig som det tomrum som uppstår när Du håller Din hand i en hink vatten och drar upp den. Hajar Du?
Jag vill lämna några små pluttspår i form av tankar som finns i mina skrivna ord, och bästa sättet att få dem testade är liksom att få era reaktioner på dem! Nu har jag på sista tiden fått nya Bloggvänner som lämnar många spår, tack för det, skogsfrun och Ann-Louise! För trots allt, det är så mycket roligare med en DIALOG än en MONOLOG! Och tack Ina, Rita, Annaa och Nina, ni som mellan varven låter en och annan kommentar droppa ner! Det är guld värt!
Min Barndomsbästis E skrev att hon inte ville skriva någon kommentar för att så många okända människor kunde läsa dem. Men det jag skriver står jag för. För mig är det ju tvärtom, det innebär en kick att bli läst av så många som möjligt... Men vi människor är alla unika och reagerar på många olika sätt. Det måste man förstås ha förståelse för!
Kanske skulle jag satsa på att skriva en bok istället? För att bli publicerad, (well, för mig innebär det en del blygsamma artiklar i hästtidningar) = DET är en verklig kick!
Och saker att skriva om, det kryllar det av. Det är bara att titta på sitt eget liv, vilken källa att ösa ur! Jag läste förresten igår ut en rätt kul bok, av Viveca Lärn. "Kvinnan som var en fyr". Titeln låter litet nördig.. . Men innehållet är riktigt bra. Litet torr humor och en skruvad story. Testa den ni!
Tack för omnämnandet och kloka ord som jag oförbehållsamt skriver under:) Vad är en monolog mot en dialog -klart ointressantare. Åsikter bör stötas och blötas och våga stås för. Internet och bloggandet ger oss chansen, klart man tar den!
Tanken att skriva en bok har alltid föresvävat mig men jag har aldrig tyckt mig ha den RO som jag inbillar mig behöva. Hur klarade t.ex. Moa Martinssons av att skriva sina fantastiska böcker med alla barn i sitt kämpiga torparliv. Hon skrev på natten, när SOV människan!?
Viveka Lärn är riktigt mysig, göteborgska med den typiskt torra humorn som jag känner mig hemmastadd med efter 20 år i trakten. Titeln du nämner ger många acssociationer, har inte läst boken, skriver upp!
Jag misstänker att jag lämnar så många spår i mina bloggar att jag till slut har just slut på spåren och då blir det bara att jag läser utan att kommentera. Ibland vet jag inte vad jag ska säga... kanske bara säga "hej" i förbifarten...
Men jag läser och kikar på hunden och hästarna och lite av varje här. Även om jag är tyst och smyger mig iväg sedan. Jag ser dig i alla fall :-)
Jag tackar för läsningen, eller jag menar allt JAG har fått läsa! Hittade för någon vecka sedan- av ren slump- Skogsfruns blogg och har sett ditt namn kommentera där. I kväll kikade jag därför in till dig och fick söndagens underhållning. Är novis i bloggvärlden (en månad gammal bloggare måste anses som nyfödd i ditt perspektiv), men jag förundras över så mycket god läsning och kloka åsikter det finns därute. Jag har, precis som du, sållat bort de som berättar om sin frukost och skriver ute och innelistor, men har hittat flera guldkorn. Du tar så vackra bilder och jag gillar förstås ditt språk- ordexhibitionist som du är. Klia pudeln bakom örat från mig.
Sammie bockar och tackar! Så roligt att Du hittat hit, Sara! Och att Du orkat läsa allt! Både gamla och nyfödda bloggare är varmt välkomna. Speciellt om de lämnar såna spår efter sig som ni!HÄRLIGT! yLLE