Färger på kläder och svordomar
Men vem fan bryr sig? Vad man klär i menar jag. Det är bara att acceptera att man blivit ful och rynkig och att inga färger i världen kan ändra på det. Alla Gör-om-mig program gör mig litet beklämd. De cementerar ju bara fördomarna om att hela människans värde sitter på utsidan, i utseendet.
Visst kan man väl få ägna sig åt litet fåfänga ibland. Det är inte det jag vill åt. Utan det där hopplösa strävandet efter ungdom och fräschör, när man helt enkelt borde luta sig tillbaka och njuta av den Klokhet man eventuellt tillägnat sig under alla dessa år.
Är inte livet för jävligt ibland?
Mest tycker jag faktiskt att livet är fantastiskt, ändå har det minsann inte varit utan djävlighet heller. Kanske är jag bra på att skaka av mig, eller som hästar gör -en rejäl rullning, skak och fit for fight:) Kläder är ju ett nödvändigt ont i vårt klimat men man är som fetkäring glad för en anledning att dölja skavankerna. Skäms! över fettet som ju är ett bevis på dålig karaktär. Stretchjeans och lumberjackor-blusar är min räddning;) Vem bryr sig säger du, ja det är väl ingen utom vi själva när vi möter oss i spegeln. Då färgar du inte håret heller då? Jag gör det inte fast jag har långt hängande lav liknande som det anstår en skogsfru, he he.
Livet är för kort för att bry sig över vad omgivningen tycker om ens utseende. Klart att det finns en gräns så att människor inte mår illa när de ser en ;-D, men fokus ligger alltför mycket på det yttre och sen kan man vara ett otrevligt spån i övrigt.
Tänk att ligga på på ålderdomshemmet och fundera vad man gjort i livet; varit snygg och söt inför andra... (eller ännu värre STÄDAT ;-P!) Det tycker jag hade varit tragiskt. Jag vill kunna tänka att jag gjorde saker jag tyckte om, lärde mig nya saker hela livet och träffade många intressanta människor....
Ja, det var jag men avsändaren försvann....