ylle - kort och gott

Jag har inga egna barn. Valet var en gång medvetet, grundat på den dåförtiden vacklande framtidstron - "är det verkligen rätt att sätta barn till den här världen?" - atombombshotet - människans ondska- samt, helt simpelt, det faktum att jag aldrig var speciellt förtjust i små skrikande varelser som kräktes i ena änden och bajsade stinkande i den andra.

Det kan möjligen också vara så, att det ständiga uppdraget som barnpassare åt min sju år yngre bror spelade en roll. Jag kommer fortfarande ihåg kallsvetten som bröt ut över hela mig när mamma gav mig i uppdraget att "få tyst på pojken" som vrålade där i sin spjälsäng och struntade blankt i mina tafatta försök att trösta honom. Kanske var det inte barnskriket i sig som var det mest obehagliga, utan istället det faktum att mitt förtroendeuppdrag så kapitalt misslyckades. Varje gång.

Än idag kan jag känna kallsvett när jag hör bebisvrål, jag förflyttas femtio år bakåt i tiden och vill bara - bort ifrån det, så långt som möjligt.

Ytterligare en faktor som bidrog till beslutet att inte skaffa barn kan ha varit att det var fel hane i boet. I alla fall kände jag aldrig av någon längtan efter trampet av små fötter, eller någon biologisk klocka som tickade frenetiskt. Möjligen, och här färgas mina kinder av skammens rodnad, var jag också för bekväm och nöjd med livet som det gestaltade sig. Det låter egoistiskt och må också vara det, men det fanns helt enkelt inte plats i mitt dåvarande liv för barn. Karriären tog sin tid, hästarna sin och eftersom jag hela mitt yrkesverksamma liv har arbetat med tonåringar så kändes det som om många behov av "att ta hand om" redan tillfredsställdes.

Idag kan jag då och då, speciellt under storhelger då alla lyckliga familjer samlas i sin puttinuttiga, "andra-göre-sig-icke-besvär-samvaro", känna en viss saknad över att inte ha den där familjen. Några som, vare sig de vill eller ej, tvingas att umgås med mig och i alla fall låtsas att de gillar mig. Se där, bitterheten blommar!

Jag känner också familjer som har en gedigen gemenskap och stort utbyte av varandra. Där barnen verkligen är en garanti för en tryggad ålderdom, att det kommer att finns någon där som bryr sig. Så icke för mig. Tanken får mig att att känna det tomma hålet intui mig. Till slut. Saknaden.  Så roligt det hade varit att få dela några intressen med en avkomma, kanske ha en dotter som också älskade hästar...

Min inställning till barn ändrades med tiden. Jag har ibland kunnat låna bekantas barn och haft mycket glädje tillsammans med dem. Att känna en liten svettig, tillitsfull näve stickas in i min, vilken lycka! När de uppnått några år och blivit små människor, med egna tankar och funderingar, vad härligt det är då att umgås med dem. Tänk om man hade kunnat hoppa över bebisåldern och få dem som, tjaa, tre-fyraåringar? Eftersom jag är en mycket barnslig människa som älskar att leka, är det underbart att få rasa ut, helt legalt, och till på köpet glädja någon annan med mina fåniga infall.

Men som sagt, jag tog traktorn istället, för att ta till Hasse Alfredssons monolog om att skaffa barn.

En helt annan sak verkar det vara med barnbarn. Alla mina vänner som begåvas med dylika, lever upp i ett skimrande lyckorus. Så härligt, att kunna njuta av allt det positiva med barn men inte behöva ta det svåra och besvärliga ansvaret, nattvaket, den dagliga oron. Bara skämma bort och vara den goda fén, den som kommer med presenter och kan ge av sin tid, när det passar. Barnbarn, det vore nåt det.

Kan man inte beställa några över nätet?