Kan Du se Dina fötter?
Följden har förstås blivit att vi litet var till mans lider av diverse "välfärdssjukdomar". Som det ska medicineras mot. Medan en stor del av världens befolkning inte har mat för dagen och svälter ihjäl, poppar vi piller för att vi blivit för feta. Vi borde skämmas! Dessutom är det inte bara omoraliskt och hälsofarligt att bli för fet, det är oestetiskt också. Ingen vill anställa en superfet människa. För på något sätt sätter vi likhetstecken mellan fet = dum i huvet.
Det är förstås inte sant. Det finns många feta och smarta personer. Men att BLI fet är inte så smart.
Säger jag och kastar en förstulen blick i spegeln och ser att valkarna väller ut ohämmat vid midjan. När kläderna stramar och Air Frances flygstolar känns på tok för trånga, då är det dags att vakna upp. SÅ VAKNA DÅ!!!!!
Varför får barnen allt färre gymnastiktimmar i skolan? Varför tillåter man de små att bli sittandes vid datorspelen istället för att ägna sig åt stärkande utomhusaktiviteter? Varför skjutsar så många vuxna barnen hit och dit istället för att ibland låta dem gå eller cykla. För att ha koll förstås!!!! svarar ni upprört, men ni kan väl själva gå eller cykla med? Det skulle göra er också gott.
Vi lever i ett fett sjukt samhälle. Jag fick en del tankesparkar när jag läste Dr Dahlqvists blogg. Läs den Du också!
http://intressant.se/intressant
Svar Ja, jag KAN se mina fötter -än. MEN har gått upp ett kilo istället för ner som tänkt var. Bantade bort 6 kg i vintras medels grönsaksdiet. Nu måste det bli andra bullar, d.v.s. inga alls!
Fördelningen av guss gåvor är åt fanders på klotet, vi skulle behöva börja från början med allt och så blir det väl om människan får hålla på. Tror pessimistisk Skogsfru som ändå när ett visst HOPP!
Jag tror inte gympatimmarna någonsin har betytt någontin vad gäller fetma, kondition etc etc. Om man inte rör sig övriga tiden och äter fel spelar 40 minuter mer eller mindre i veckan ingen som helst roll. Inget barn, ingen ungdom har någonsin uppmuntrats via gympalektioner att röra sig mer eller komma igång med någon idrott eller motion. Snarare tvärtom efterom gympan som den såg ut när jag började skolan 1957 och idrotten som den ser ut idag framförallt ägnar sig åt att uppmuntra de starka och kränka de svaga. Tyvärr. Efter mina snart 27 år med barn i grundskola och 3 på gymnasiet kan jag bara konstatera att det är lika illa som under 50- och 60-talet. Eller värre. Betygskraven har hårdnat, utslagningen är starkare, det finns inget utrymme för "husmorsgympagruppen", de mobbas ut och svara med att skolka och ta sitt Ig.
OK då, Annaa!! -kanske inte fler gympatimmar. Men RÖRELSE. När jag började skolan - 1956 - HA ett år före Dig - så gick vi minsann alla kilometrarna dit. Och rörde oss överhuvudtaget mycket mer än barnen idag. Jag går känslan att allt för många barn/ungdomar tycker att det mesta av fysisk aktivitet är för JOBBIGT (har själv jobbat med gymnasiebarn i nästan trettio år) och när föräldrarna ständigt ställer upp och skjutsar så blir det förstås inte bättre. Men men, vem är jag att predika, jag är själv till viss del överviktig idag. Oral tillfredsställelse ni vet. Men när jag liten och växte upp - smal som en sticka! Av allt kutande.
Jag ser bilismen som roten till mycket ont* p.g.a. trafiken törs inte föräldrar låta sina barn gå eller cykla till skolan t.ex. för att nu nämna något som hör till ämnet. Barn har egentligen precis som förr mycket spring i benen och behöver nog bara möjligheterna kanske annorlunda skolgårdar och föräldrar som ser till att de får utöva någon slags sport eller rörlig hobby. Vuxna förebilder är viktiga- cyklar du cyklar ditt barn:)