ylle - kort och gott

Ja, de små hästflickorna får nämligen sova INNE varje natt. Pojkarna hade alltid valet, sov inne eller gå ut eller gör vad Du vill. Det är valfriheten som lösdrift ger djuren. Nu sov de ju alltid inne varje natt, men hur länge och hur ofta, det vet jag inte. Men jag såg spåren på morgonen (kroppsavtrycken i halmen, några kvarlämnade bajshögar).

Men nu är det andra bullar. Lilla Nyponros måste få sova sin föl-skönhetssömn, och jag måste veta att hon får det foder i sig som hon behöver för att växa. Torkat gräs (hösilage har jag, av yppersta kvalitet) är något nytt för henne, hon har hittills i sitt liv levt på modersmjölk och bete, så det tar sin lilla tid för henne att tugga i sig ransonen.

Så varje morgon blir det till att mocka. I början var de naturligt nog litet lösa i magarna, allt det nya, nytt foder, det var inte så få förändringar för unga hästar det. Men det börjar redan ordna till sig, och i morse myste jag över fina små fasta bajshögar. Värre än vilken bebisförälder som helst. Fast det är inte så många som är intresserade av konsistensen på mina hästars bajs. Allra minst husse, som gäspar uttråkat om jag försöker berätta. En del detaljer gör man bäst i att hålla för sig själv.

Söta är de, mina små dockor. Om ni undrar över titeln så serveras här inget socker! Ingenting alls faktiskt direkt ur handen, jag vill inte starta med att få små bitska drakar. Framöver får vi se, jag har alltid kunnat ge mina hästar belöning ur handen, i form av en morot eller ett äpple. Men bara när de gjort något duktigt. Inte bara för att de är söta. Då skulle man ju inte göra annat än mata dem! För söta är de förstås hela tiden!