ylle - kort och gott

Eurita var ett nordsvenskt sto och min allra första egna häst. Eurita var klok som få och hon lärde mig mer om hästar och ridning på en månad än vad jag lärt mig under femton år på ridskolan.

Jag lärde känna Eurita redan när hon var tre år. En tjej på landet hade köpt henne och jag hängde avundsjukt vid hennes grind för att glo. När hon kom ut (tjejen alltså) så ropade jag "Har Du verkligen en HÄST?" "Jodå" svarade hon stolt och gick och hämtade Eurita ur stallet. Mitt femtonåriga hästälskande hjärta började klappa som vansinnigt, vilken vacker häst det var! Jag beslutade mig omedelbart för att bli kompis med Lena, som hästägarinnan hette...

Vi lärde känna varandra och hade underbara somrar med Eurita. Hon var framåt och halvgalen men ändå så snäll, vi kunde rida båda två barbacka på henne. Jag minns (fioler in från vänster här) de månskenssilvriga småvägarna där vi for fram i de ljumma sommarkvällarna, i full galopp, mestadels satt jag fram och Lena bakom mig. Och på den tiden visst man inte vad rädsla var. Vilket väl var tur, för då hade det kanske inte gått så bra som det nu gick.

För att göra en lång historia kort, så skulle Lena sälja sin häst när det gått nästan tio år. Varje vinter var hon utlånad till någon. Jag hade inte alls planerat att köpa häst, och kanske inte heller en nordsvensk, men jag stod inte ut med tanken på att Eurita skulle försvinna ur mitt liv. Så jag slog till och köpte henne för en billig penning och stallade upp henne ute på Lovön, på Hogsta som då var ett vanligt enkelt inackorderingsstall. Det här var i mitten av 70-talet.

Där trimmades hon ihop med halvblod och fullblod. Hon var en mycket duktig och läraktig häst, och trots sin stora kropp och relativt korta ben var hon med på både hopp och dressyr. Hon gjorde alltid sitt bästa och seglade nog över meterhöga hinder utan större svårigheter.

Eftersom både min dåvarande man och jag ville rida, blev det litet bråk om vems tur det var, vi åkte nämligen ut till stallet mest varenda kväll, trots att vi bodde en bra bit därifrån. Vi beslutade därför att försöka köra in henne. Hon såldes som ridhäst när hon var tre år just för att man misslyckats med att köra in henne. Så det var inte lätt, det vi började med. Hon ville inte veta av skaklar eller linor. Men skam den som ger sig, och efter diverse krångel, skenturer och sönderslagna motorcyklar, så lyckades vi få henne att acceptera vagn och körning. Den lyckan vi kände över att åka efter henne allra första gången går nog inte att beskriva!

Hon blev en riktigt duktig körhäst och drog så småningom både släde, snöplog och diverse redskap. Efter något år flyttade vi ut till en liten gård på Svartsjölandet och där fick hon ett stoföl, Moa, som vi hade kvar i över tjugo år och som blev en superhäst i både ridning och körning.

Eurita hade en benägenhet att springa fort = skena, och därför hade hon i alla år ridits på skarpa bett. Stång var det vanligaste, och då utan bridong. Men jag var fast besluten att det skulle gå att rida på mjukare bett. Vi gick över till tränsbett och så småningom upptäckte jag att det gick utmärkt att rida i bara grimman. Vi hade så bra kontakt och hon förstod precis vad jag menade med röst, vikt och skänklar, något bett behövdes sannerligen inte.

Den stora drömmen var att kunna rida utan någonting alls, med hästen "naken". Eftersom vi bodde bra till och kunde komma ut på skogsstigar utan att behöva passera trafikerade vägar, så dröjde det inte så länge innan jag testade. Att rida i full galopp ute i skogen utan vare sig sadel eller träns var en känsla av total lycka och frihet. Det var också en triumf, eftersom man på den tiden allmänt ansåg att hästar skulle förses med såväl skarpa bett som hjälptyglar av diverse slag för att kunna ridas ordentligt. Eurita bevisade motsatsen.

Hon lärde mig så mycket. Att eftergift ger mer resultat än hårda tygeltag. Att om jag var lugn så blev hästen lugn. Att hästar är så känsliga så att de uppfattar minsta nyans av såväl hjälper som sinnesstämning. Hon blev litet över tjugo år, sedan blev hon så småningom så halt att det var svårt att se henne gå i hagen. Det var förmodligen det myckna hoppandet i ungdomen som tog ut sin tribut, lederna var utslitna. Idag skulle jag ALDRIG hoppa med en tung häst.

Hon fick sluta sina dagar på stallbacken, tillsammans med den lugne och trygge stallägaren. Det var förskräckligt att behöva spela Gud och bestämma vilken dag och tid det skulle ske, men det var ännu värre att se henne lida. Hon har alltid en stor plats i mitt hjärta och jag tror och hoppas att jag gav henne ett bra liv. Jag är henne evigt tacksam för allt hon lärde mig.