Som flyttfåglarne...

Igår svepte ett stråk med svanar tätt över mitt huvud nere på betet. De avgav konstant ett säreget, tutande läte. Det lät som "kom med, kom med" - och jag fick en flashback av Nils Holgersson. Var det inte vildgässen som skrek åt honom att han skulle följa dem? Men det var visst på resan norrut, på våren. De här svanarna skulle söderut. Mot värmen.

Jag kände en underligt sugande längtan efter att lyfta, få luft under vingarna och svepas med i deras flykt. Att bara skrikande och lycklig försvinna bort mot horisonten mot okända mål.

Så här på hösten känner jag alltid för något slags uppbrott. Förändring, förflyttning, förnyelse. Kanske är det genetiskt betingat. För i grund och botten vill jag inte resa, inte speciellt. Jag längtar inte, som de flesta andra, efter fuktig hetta på andra sidan jordklotet. Jag trivs bra där jag är. Men ändå...

Kanske skulle det göra gott med nya vyer, nya horisonter? Nya intryck, nya människor, en ny gnista. Ibland är jag så förbålt trött på det här bleka fula facet som möter mig i spegeln. Fast facet hänger förstås med, överallt....

Det brukar kännas så varje höst. Men brukar mestadels sluta med en ny hårfärg eller nya överdrag till soffkuddarna.

Kommentarer
Postat av: skogsfrun

Intressant, färgar du håret, skogsfrun trodde du var naturellt röd. Vad använder du för preparat?

Postat av: ylle

Jag är sällan röd, bara när det tonas. Och det bestämmer min frissa enväldigt, nästan.. Min hårfärg är naturellt aksblond, grådaskig, råttfärgat och ibland snyggt blont solblekt på sommaren... Men konstgjord färg blir oftast med litet fräckt röda eller kopparfärgade slingor, eller mörka slingor... Har aldrig vågat göra det själv.

2007-10-19 @ 11:59:38
URL: http://sammie.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback