Tiden lider ty klockan är slagen
Dagarna flyr, veckorna skenar iväg och snart är det jul! Kan det vara min tidsuppfattning som ändrats, eller går tiden verkligen fortare nu för tiden?
Jag minns min barndoms somrar (här kommer fiolerna in med en liten tunn sorglig melodislinga...) och de var helt oändliga, tog aldrig slut. Men barnets värld är förstås så mycket mer i makroformat, man upplever mest och behöver inte bekymra sig för så mycket, i alla fall var det så det kändes i min barndom.
Vi lekte våra fantasilekar, gjorde våra egna rollspel efter "Fem-böckerna". De böckerna handlade om ett gäng ungdomar som upplevde de mest fantastiska äventyr. Min storasyster Annika var förstås ledaren (Julian?), själv fick jag spela den yngre pojkflickan George. Ingen ville vara lipsillen Anne. Vi hamrade in våra låtsas-namn i berget på vägen ner mot sjön. Jag undrar om de finns kvar där än i dag.
Jag ägnade mig en hel del åt djur redan då, tämjde bondens kalvar som jag ivrigt ledde omkring eller "körde in". Tjuvred på snälla nordsvensken Runa och hjälpte bonden med hölassen. Att åka i hölass var en höjdpunkt. När man berättar det tittar dagens ungdomar på en som om man var en relik från Stenåldern. Vilket troligtvis är sant, sorgligt nog.
På fredagarna kom Familjefadern ut från stan och hade oftast med sig glass eller nåt annat efterlängtat. Frys fanns ju inte i sommarhuset. Det vankades festmiddag med kåldolmar och glass. Det gällde att äta snabbt så att efterrätten kunde ätas innan den smält bort helt.
Doften av heta tallbarr i skog eller nyslaget hö kan på sekunden återskapa bilder och stämningar från barndomen. Jag är tacksam över att våra föräldrar lät oss leva så vilda och fria. Plikterna var få, torka disk eller bära in vatten.
På kvällarna rodde vi ut med båten till grynnan för att gunga i vågorna från de stora Finlandsbåtarna. Inte hade vi flytvästar. Man kom hem litet småfrusen och serverades varm choklad med vispgrädde på glasverandan.
Senare, i tonåren, blev jag vän med Lena och vi red båda två barbacka på hennes svarta vilda sto genom natten. Vi åkte snabbt med motorbåten utan ljus och lanternor, tappade motorn på ett grund vi inte kände till. Men det var en helt annan historia!
Du lyckas få en tillbaka i tiden. De varma tallbarren var så nära ens barnanäsa eftsom man var så liten. Vilda och fria levde vi också och leken och fantasin var det viktigaste. I fantasins värld var allting möjligt. Varför slutar man leka?
Jag kan riktigt känna hur det var. Doften av varm sommarskog. Surret från myggorna. Så härligt. Tänk vilken lycka att vi fått uppleva de somrarna som du så fint beskriver.
Jag vet inte vad som hände med ditt inlägg hos mig. Det är
jätte konstigt att det försvan. Jag har ialla fall inte plockat bort det bara så du vet. Tycker det är väldigt skoj att du hittat in till mig.
Vad härligt med er, alla underbara skrivande kvinnor, som tittar in här!
TAck!
Ylle
Nicoline, jag har då inte slutat leka! Är omåttligt barnslig av mig, så jag generar ibland min omgivning. Vilket inte stör mig ett skvatt!!
kram Ylle
Vilka härliga minnesbilder du målar upp.
Oj, jag försvann i en blandning av Vi fem-thriller och Saltkråkan-idyll! Fina minnesskildringar, känner igen mycket- dock inte hölass och barbackaritt. Vad hette de andra två i Fem-böckerna? Kommer mest i håg Julian och gnällfia. Antar att det var tre killar och två tjejer, helt enligt traditionell kvinnosyn där en var fjompa och den andra pojkflicka.
Undrar om höstens är nostalgins årstid, man möter folk som "går i barndomen" lite var i bloggeriet. Trevligt! Du har beskrivit dina minnen så fint här. Böckerna känner skogsfrun inte igen, Pippi var idolen med stort I. Att vara så stark, ha egen häst och rå sig själv:)
Helt rätt springer tiden iväg. Stannade upp i morse, tittade på min 6-åring och tänkte, - Oj vad hon har växt. Ibland måste man stanna upp, titta sig omkring och fånga ögonblicket. När jag ser min lilla tös ligga där och sova lugnt, men dock så väldigt mycket längre än de 48 cm hon var för 6 år sedan förstår man hur snabbt tiden går.
Tack för en skön tankfylld läsning...
Såg att min bloggadress blev fel på min kommentar. Sorry..