Den perfekta grannen...
Så jag skulle då som min Önskegranne ange Brad Pitt? Tänk om han är otrevlig, divig och rent av förskräcklig? Hur ska jag veta det? Det är väl inte personen i sig man väljer om man inte känner den, utan mer egenskaper?
Min Drömgranne är: trevlig : ( väluppfostrad och artig och hjälpsam alltså...) Det är en person som är angenäm att umgås med, som man kan bjuda in på middag eller fika eller ett glas vin, och i sinom tid bli bjuden tillbaka. Det är en person som man kan ha kul med, skämta och leka, men ändå ibland tala allvar med. Livsfrågorna alltså. Utan att personen ifråga BARA bryr sig om sig själv, utan även är öppen för omvärlden. Alltså: En person som är intelligent, känslig, empatisk, och som återgäldar Din gästfrihet. En person som kan tänka sig att ställa upp och hjälpa Dig om Du skulle behöva. Utan att för den skull leva hela sitt liv i Ditt kök.
Min DRÖMGRANNE är mjuk i sinnet och tycker att man ska hjälpa varandra. Han/hon/de får gärna störa ibland, men det är en bonus om de talar om INNAN att de kommer att 1) ha högljudd fest (va fan. är inte jag bjuden va`)
2) ska elda en brasa av gamla bildäck när vinden just sveper upp över mitt hus (helst inte, tack, om jag får ha någon talan) och 3) gärna talar om när de tänker sälja eller hyra ut till någon annan....
Jag tror också på samarbete, speciellt nu när man blir äldre, när en granne ska åka och handla så kan man ju faktiskt samåka. Det verkar ganska löjligt som det är idag, att var och en åker, kanske samtidigt, och till samma affär, i varsin bil. Utan att behöva klistra vid varandra så kan man väl turas om att köra, och därmed spara på resurserna och hjälpas åt. Och om min granne är sjuk så anser jag det självklart att man hjälper varandra med 1) inköp 2) djurskötsel 3) annat...
Och - framförallt - grannen får inte bo för nära mig..... Är jag konstig?????
Du är absolut inte konstig! mycket sunda åsikter vill skogsfrun påstå, som dessutom är lyckligt lottad med just sådana grannar som du önskar dig:) men tyvärr..de ska ju sälja:(
Då är väl jag ännu konstigare. Jag vill inga grannar ha. I alla fall inte närmre än de jag har. Det är lagom när de finns 400 meter. Då kan man hälsa när man åker förbi, gå dit om det är något och ingen blir störd av den andre. Kanske är jag en enstöring....
Både jag och "gubben" jobbar med människor och det är ganska skönt att komma hem och man är ensam...
Hej Ylle!
Nej, du är inte alls konstig!
Hi hi Gitte, Du är allt för gullig! Jag förstod komplimangen fast den var fin
he he
Måste tillägga här fast inlägget är gammalt; håller med om att det är riktigt fånigt, har man dessutom läst någon enda intervju med mannen i fråga så framgår det att han inte alls är någon utmärkande social och trevlig person. När han själv kommenterade undersökningen sa han också att hans favoritgrannar är de som inte märks och håller sig till sitt. Eller kanske är det egentligen precis det de som röstat väntar sig av honom???
Hittade just till din blogg!
Jag instämmer med Annaa (ja, det är i hennes fotspår jag går). Sen tror jag det var så, att tidningen hade ett litet sortiment på kändisar att välja på. Man kan undra vad de tycker det är för mening med det.