ylle - kort och gott

Ibland måste jag nypa mig i armen. Tänk att jag har hästar. Två stycken, underbara fuxiga gossar! När jag var liten skrev jag alltid först på önskelistorna: "En ponny". Aldrig att jag fick någon. Det fanns varken råd eller lust från mina föräldrars sida.

Men idag har jag. Alldeles egna. Två stycken! Det är lätt att tycka att allt i ens nuvarande liv är självklart, men det är det förstås inte. Jag red min känslige Gullefjun idag. Han heter förstås inte så, det blev bara ett smeknamn som någon hittade på, ni förstår kanske varför när ni ser fotot.

Efter en längre tids ridförbud med inflammerat och smärtande knä så kändes det extra trevligt att få kliva upp i sadeln. Jo, just det, jag kliver, klänger inte. Jag går alltid numera upp från en pall, dels för att jag är så osmidig men också för att skona häst och sadel. När man klänger är det lätt att få sadeln på sniskan, den kan också bli sned, och likaså hästen. Det sägs att större delen av hältorna som behandlas på våra djurkliniker härrör sig från vänster framben vilket i sin tur härrör sig från ryttarnas vana att klänga sig upp från denna sida, med överbelastning av vänster framben som följd. Nog om detta.

Där satt jag alltså i min sköna sadel och hade en glad och framåt häst under mig. Kommer ut i skogen på den mjuka mossan och njuter i fulla drag. Det doftar höstaktig skog, hästen frustar nöjt och vill mer och fortare. Min mobil ringer och  hästen stannar. Han har snabbt vant sig vid att stanna när mobilen ringer. Det räckte med att jag gjorde så några gånger, så visste han att det var det jag ville. Eftersom mitt Fynd - Medryttaren, numera rider honom nästan fyra gånger i veckan, så har han betydligt bättre kondition än tidigare. Jag kan alltså trava och tölta även om jag inte kunnat rida på ett tag. Härligt! Förut var det som om jag hela tiden måste börja om från början liksom, med långa skritturer enbart. Jag älskar att rida. Ingenting för så gott för själen som att komma ut i skogen på en villig häst. Han är så ljuvligt lydig, ber jag honom om en snabbare gångart så sker det ögonaböj, vill jag sakta ner så gör han det också. Även om han helst skulle vilja fortsätta med fart. Jag böjer i en öppna för enbart innertygeln, han rundar sig villigt runt inre skänkeln. Man kan rida dressyr lika bra ute i naturen som inne på en trist bana. Det blir bara  mycket roligare så här.

Efter ridturen känner jag att knäet blivit mycket bättre. Ridning är inte bara bra för själen, det helar också kroppen i mångt och mycket. Fungerar som en slags sjukgymnastik alltså!   Sitter av och pussar min häst som tack. Stretchar honom litet, han är villigt med på det, tycker nog att det är skönt. Jag tänker igen på hur lyckligt lottad jag är, som har hästar och får njuta av deras sällskap och t o m bäras eller dras av dem. Hästar är gudomliga djur. Behandla dem väl, och Du får så mycket mer tillbaka. Jag har alltid och kommer alltid att älska hästar. Det bara är så.