ylle - kort och gott

Mornar och kvällar blir allt mörkare. Jag saknar ljuset. Att vakna tidigt på morgonen av det skira ljuset och fågelsången. Det unika nordiska ljuset, som fyller ens själ med lust och hopp. När det är så här mörkt får jag knappt upp min motsträviga, värkande kropp ur sängen.

Ponnypojkarna har klätt sig i ulliga vinterkostymer och svettas när septemberdagarna klämmer sig upp mot tjugogradersstrecket. Septemberdagar är bland de vackraste. Klar luft och inga flygfän. Men dagarna blir obönhörligen kortare. Skynda skynda. Det som ska hinnas innan vintern anländer.

Såg inspelningen av veckans "So you think you can dance"-avsnitt igår. Det var mycket hopp och sprattel denna gång. Men när Danny och Lacey dansade sin wienervals så rann tårarna på min kind. Det var så vackert. Jag gråter ofta nuförtiden. Är det åldern, eller kan det vara något i dricksvattnet?  Mitt i programmet så bröts inspelningen. Shit - jag hade satt den på en timme som vanligt, men denna gång höll det på i två timmar. Så jag fick aldrig se hur det gick. Typiskt. Letade frenetiskt på webben men kunde inte hitta något om hur det gått. Sån tur att programmet går i repris.

Läser just nu Edwardssons "Nästan död man". Det är en mörk stämning över boken. Jag gillar hans stil att skriva, men nu är det svart. Svår huvudvärk, aning om ond bråd död och uppbrott. Har kommisarie Winter en hjärntumör? Hans vanligen så älskvärda sätt har förbytts i retlighet och kort stubin. Hela boken andas uppbrott. Är det dags för uppbrott?

Jag grubblar och nätterna vrider sig i ångest. Vill jag eller vill jag inte? Ska man våga språnget? Att leva är att dö en smula. Varje dag. Vem vet hur länge det varar? Att leva varje dag som om den vore ens sista. Visst vågar jag? Vågar vi?

Blunda och hoppa, manar flera. Jag föredrar att titta när jag hoppar. Men mina sönderbitna naglar värker...