ylle - kort och gott

I min spirande gröna ungdom hade jag en pojkvän som ömt brukade kalla mig för Päls. Han var en mycket skicklig tecknare och skrev ofta brev till mig med sinnrika teckningar, trots att vi träffades jämt.

'Kom att tänka på det när jag i gryningstimmen läste min senaste Joyce Carol Oates-roman. I alla hennes böcker förekommer det ett eller annat pälsklätt djur, oftast då en katt. Som framställs som ett mystiskt, litet hotfullt och mycket självständigt väsen. Vilket katter enligt min uppfattning ofta är. Mystiska var ordet. Vänliga men aldrig underdånigt insmickrande, som en del hundar kan vara. En katt gör vad den vill, när den vill. Väljer den att vara Din vän så är det en ren ynnest. Jag har haft flera katter som jag älskat högt och innerligt. Den siste var grå som blyerts och hette Teddy. Han blev tjugo år gammal, men de sista elva levde han med mitt ex. Man flyttar inte gärna på en katt som är inbodd i ett hus. Men det riste alltid i mitt hjärta när jag red förbi stället där jag bott och skymtade min fd katt. I början pratade han med mig, men sen blev han skygg och hade förmodligen glömt vem jag var. Eller medvetet förskjutit mig. Man lämnar inte en katt, det ska vara katten som lämnar?

Ibland kan jag tänka på hur det kunde varit om det inte blev som det blev. Livet alltså. Jag undrar just vad Zummer gör idag? Blev han en framgångsrik tecknare, eller fortsatte han att jobba på tryckeriet? Vad har hänt med de andra människorna som berört mitt liv och som jag tappat kontakten med?

eder Päls  PS på den tiden var mitt hår en yvig kaskad, riktigt pälsliknande. Idag är det betydligt mindre och tamare. DS