Grobianen i mig/Vem är Leo?
Bordercollien var värst, som vallhund var den precis i hasorna på Nyponros, som såg ut att springa för livet. Jag hörde hur en av kvinnorna gastade "Leo, Leo" utan att få något gehör. Några sekunder blev jag stel, som man kan bli när något förskräckligt händer som man inte trodde var möjligt. Sen fick jag luft i lungorna och skrek "Koppla era ....... hundar" med tordönstämma. DET hördes nog ända in till Stockholm...
Hundarna flög ut ur hagen igen och bort i skogen. Jag kände hur hornen växte ut i pannan på mig, och skyndade ner till hästarna. Tjejerna med hundarna försvann bortåt skogarna, ideligen skrikandes "Leo.." men av skallen att döma fick de inte tag på hunden ifråga. Båda hästflickorna var rätt upprörda, men sökte genast tröst hos mig. Jag stod där och smekte dem en lång stund och förväntade mig att hundmänniskorna skulle komma tillbaka med sina hundar kopplade och möjligen ta reda på hur det gick och be om ursäkt...?
Icke sa nicke. Det kom inte en själ. De SMET! Eller fick de möjligen jaga "Leo" ända in till stan? Vet de inte att det är koppeltvång på hundar, framförallt nu på våren när viltet får ungar och framförallt när man inte har ett dugg koll på sina hundar? Jag försökte via olika hundägare i trakten få fram vilka de här hundarna, eller framförallt ägarna, var, men utan resultat. Ingen verkade känna till dem.
Förutom att jag blir upprörd över att mina hästar ska utsättas för sånt här så blir jag mäkta besviken på dessa "hundmänniskor". Ett misstag kan alla göra, men man ser då till att ta kontakt med dem som drabbas. Eller är det möjligen såna här människor som också smiter från bilolyckor?
Jag kan också bli förvånad över vilken grobian som lever i mig, direkt under huden. Det känns både skrämmande och betryggande.... Jag skulle försvara mina djur med mitt liv, om det behövdes.
Det där känner jag igen. När min lilla älskling blev överfallen av en schäfer blev jag en tigrinna som stred för mitt barn. Svagt av hundägarna som sagt att inte komma tillbaka. De kunde ju faktisk ha skadat någon av flickorna.
Man upphör aldrig att förvånas över en del människors uppträdande... Otäckt!
Vilka idioter, tur att inte hästarna blev skadade.
Hoppas att lugnet har lagt sig i hagen och att det var första och sista gången som hunden var lös på detta sättet. Det kan ju faktiskt vara en engångsförsetelese av hundägarna (man vill ju gärna tro det) hoppas de har lärt sig en läxa.
Skönt att det gick bra! Det är tråkigt, och farligt, när någonting sådant händer. Håller med Manolito om att man hoppas det var första gången. Allt kan ju hända, och trots hur många säkerhetstankar som helst är det ju djur. Antagligen tyckte väl de att det var så pinsamt eller så lät du så farlig så de inte vågade sig tillbaka till dig ;-) fniss fniss.