Det går som på räls

Cinnamon är inte en kanel- utan en kanonponny! Hon är obegripligt cool när vi tränar. En enda gång fick hon tuppjuck, och det var första gången hon fick lokselen på, när jag longerade henne en stund. Då studsade hon och hoppade som den värsta rodeohäst. Sen när det lugnade sig har det varit filbunke.

Nu tömkör jag med tömmarna i bettet, hon går framåt och svänger och gör utomordentliga halter, mest för rösten faktiskt. Efter några gånger med draglinorna fästade i selen visade jag henne svängeln. Jag drog den efter oss där vi gick på vägen, och Cinnamon tittade med stora ögon och gick skänkelvikning i ungefär tio meter. Sen var det lugnt! Så nu drar hon svängeln med bravur, genom snön eller skramligt på vägen. Snart är det dags att fästa bildäcket i svängeln, och då blir det minsann att DRA, det ska bli spännande att se vad hon gillar det?

Jag tränar oerhört korta pass, högst tio minuter i taget. Hon skulle vilja göra mycket mer! Ja, jag VET att det är litet dumt att göra allt det här ensam, men vad gör man när man inte har någon medhjälpare till hands?   Pikarna till  vänner och bekanta om behov av handräckning har hittills fallit för döva öron. Alla verkar ha nog med sitt. 

Ännu dummare är att samtidigt ta kort! Men jag tar bara bilder när vi kommit så långt så jag känner mig trygg att göra det. Så skäll inte på mig.

image222
Här har vi gjort halt med svängel och allt. Cinnamon betraktar tankfullt de röda koner som ska vara med i framtida träning.

image223

Trots skrammel och oljud när svängeln far på grusvägen, tar Cinnamon det coolt.....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback