Budskapet har gått hem - efter femtio år!
Jag växte upp i ett riktigt eko-hem. Om man med eko menar att man undviker att slösa med jordens resurser och istället tillvaratar och sparar allt som är möjligt att återanvända.
Vem kan glömma raden av tvättade plastpåsar som för jämnan tog upp tvättlinorna i badrummet? Sådana dyrgripar slängdes minsann inte, utan de tvättades och återanvändes om och om igen!
I lösöret efter föräldrahemmet fanns ALLT - från ihopvikta presentomslagspapper till böjda och rostiga spikar. "Kan vara bra att ha..." var devisen. Det tog en evighet att gå igenom, och jag måste erkänna att - ja, vi kastade de rostiga spikarna. Plus en hel del annat.
Jag ångrar verkligen att jag inte sparade de faderskalsonger som modern så konstfullt hade lappat och lagat i många år, de liknade mer små hantverksrariterer än underkläder.
Jag måste också med skammens rodnad på mina kinder erkänna att jag hamnade långt från detta ideal, större delen av mitt liv har min inställning varit litet tvärtom, "Äsch, är det trasigt, det är världsliga ting (Karlsson på Taket var alltid något av en idol för mig) -skaffa nytt!"
En scen från mitt barndoms kök är när pappa satt med lödkolven och diverse metallskrot och lagade ett av vreden till den elektriska spisen. Det kostade flera kronor att köpa ett nytt (vilket mamma faktiskt påpekade med syrlig röst, eftersom hennes revir köket vid sådana här tillfällen blev helt ockuperat och belamrat av verktyg)- så pappa tillbringade istället en hel dag med att laga det trasiga...
Och lamporna - så fort man lämnade rummet var pappa där och släckte lyset. "El kostar pengar" konstaterade han torrt, och man fick efter toalettbesöket eller vad det nu var som gjort att man gått ut ur rummet, famla sig in i mörkret för att tända igen. Hans energisparbeteende väckte en hel del irritation, inte minst när man befann sig på nämnda toalett och lyset plötsligt slocknade (lysknappen satt på utsidan) för att han trodde att ingen var där.
Man säger att mycket från ens barndom har inflytande på resten av ens liv. Allt oftare kommer beteenden fram som man förstår kan härledas till den ljuva barndomstiden. När jag irriterat kommenterar mannens ovana att lämna badrummet med lyset på, hör jag pappas röst eka i huvudet: "Släck lyset när Du går ut!" Och vem är det som traskar runt och släcker "onödig belysning" i hela huset? Gissa tre gånger!
Jag som är född på 60-talet har i vissa avseenden växt upp i två olika hem. Nog för att vi sparade och lappade och lagade även de första åren, men ack så mycket mer vi släckte lysen och duschade ikapp efter Oljekrisen 1973. Särskilt pappa. Och visst faller äpplet ganska nära trädet. Jag är urdåliga på att stoppa strumpor, eller lappa kalsonger för den delen, men ganska bra på att släcka lampor och snålspola varmvattnet. Men jag får erkänna att adventsstjärnan får faktiskt gärna lysa till slutet av februari.
Roligt att läsa om hur det sparades i Din barndom. Föreställer mig att Du måste vara betydligt yngre än mig (född 1950) och jag trodde att jag hörde till den sista generationen som fick uppleva den sortens sparsamhet. Mina föräldrar var mycket sparsamma och jag känner igen det där att släcka ljuset i de rum som man inte befinner sig i. Men det finns också en teori om att det går åt en hel del ström att få fart på en lampa så det ska inte vara lönsamt :-). Men sparsamhet var verkligen en dygd och jag kan känna igen en del av det i mig när det gäller motviljan mot att slänga fungerande saker och köpa nytt bara för att det är omodernt.
Men Inga, läste Du inte rubriken? Jag är faktiskt ett år ÄLDRE än Du!!!!!!
kram Ylle
Vi i Sverige var mycket mer uppfinningsrika när vi hade det lite "fattigare". Pappa byggde sin radio och blev intresserad av hur saker och ting fungerade, han utbildade sig till ingengör. Vem vill eller kan det i dag av oss. Varför göra sig det besväret när man kan köpa sig en miniradio för nästan ingenting på macken. Vi blir bekväma och onyfikna, vi skulle inte klara oss utan alla moderniteter.