Med förnuft och känsla
Jag ska försöka att beskriva mitt tänk kring hästträning. Det känns nödvändigt och inspirerande att samla mina tankar eftersom jag nu börjat jobba med två gröna unghästar. Är Du inte intresserad av hästar, kan Du alltså sluta läsa här!
Hantering och träning av hästar anser jag är långt mer beroende av förnuft och känsla än av tekniska lösningar. Om Din häst är med Dig, litar på Dig, tycker om Dig och känner att Du har respekt för den som individ, så går det att komma mycket längre än annars.
Ett exempel: En bekant till mig som är en otrolig hästkarl fast hon är kvinna, har två små flickor som hela tiden förstås lär sig av sin mor. Den äldre som nu är 4 år, hanterar varenda häst i stallet med lätthet och självklarhet, och har så gjort sedan hon kunnat gå. Den minsta flickan, 2,5 år, såg jag nyligen ensam lasta en häst utan en sekund av motvillighet eller tvekan från hästens sida. Allt händer bara så helt logiskt, hon tar grimskaftet, leder hästen till transporten och går upp för rampen och in. Inga konstigheter alls.
Samma häst hade inte ens tre starka karlar kunnat lasta, om hästen hade satt sig emot och skulle tvingas in.
Jag tänker också på fransmannen som nyligen i Globen visade upp sin hästflock helt utan rep och remmar. Han fick hästarna att bära honom när han hade ett ben på varje rygg, de lade sig ner i den främmande miljö som Globen innebar, de satte sig på kommando osv. Tror någon att han fått hästarna att bli sådana genom att SLÅ på dem? Knappast! Och sedan, detta imponerade mest på mig, intervjuades han av den svenske TV-mannen ståendes i gången mellan stallar och manege, med hela hästflocken lös och intresserad runt sig. Man blir mållös. Sedan finns det andra (de flesta) människor som inte förmår hästarna att göra sitt bästa eller ens försöka, trots alla remmar, bett och piskor...
Vad Cesar Millan, den kände "hundviskaren" ofta talar om i sina program är vilken energi människan resp. hunden utstrålar. ALLA varelser utstrålar energi, och om man tar sig tid och kan vara tyst tillräckligt länge (vilket många av människosläktet har svårt för) för att känna in andra varelser, så kan man bli varse denna energi. Har Du provat?
Jag har några riktlinjer klara för mig:
När jag arbetar med en för mig ny häst så vill jag helst vara ensam. Då kan jag koncentrera mig på hästen helt och fullt, vilket är nödvändigt.
Jag ska vara på bra humör, för är man inte det kan man lika gärna glömma all träning av djur den dagen. Undvik negativa vibbar! De känner sånt direkt!
Jag gör mig en bild av vad vi ska åstadkomma detta träningspass, men om det visar sig att något inte känns rätt så är jag beredd att direkt korta av eller ändra upplägget. Just detta gör att det är bäst att vara ensam, då behöver man inte bevisa något för någon, och ingen prestige finns inblandad.
Att se en positiv bild av vad man vill uppnå underlättar. Vem kommer inte ihåg ridlärarens muntra tillrop: "Kasta först hjärtat över hindret!" när det var hopplektion. Omvänt gäller att människor som hela tiden ser svårigheter eller kommande katastrofer för sitt inre, inte är lämpliga att träna hästar eller ens vara i närheten när det görs.
Jag håller aldrig på länge. Det finns ingenting som är så trist som att tjata om samma övning om och om igen. Är hästen mycket spänd och nervös så vill jag hålla på litet längre, tills det känns att hästen förstår, accepterar och slappnar av. Men är hästen lugn och gör allt rätt, så gäller det att sluta i tid men ändå att gå litet fortare fram för att inte tråka ut den.
Beröm, beröm och åter beröm. Beröm behöver inte alltid vara kassar med morötter eller översvallande glada skrik. Din häst känner när Du är nöjd, även om Du bara säger ett litet "bra". En strykning på halsen, och att sedan avsluta arbetet och ägna tid åt borstning eller annat pyssel som hästen uppskattar, är bästa berömmet. Jag tycker att många gester som vi människor använder kring våra hästar är alldeles för högljudda och kraftiga. Se bara hur många ryttare "slår" hästen på halsen efter en bra prestation. Med tanke på att hästen är så känslig att den känner när en fluga sätter sig på den, så är det säkert mer positivt med en smekning.
Om en häst råkar göra fel så försöker jag att inte låtsas om det. Den har förmodligen inte förstått vad jag menade. Istället upprepar jag hjälpen/kommandot och ger extra mycket beröm om det då blir rätt. Om man bestraffar hästen för fel den gör, kan det lätt leda till att den blir osäker och stressad, och vem kan lyckas genomföra övningen då?
Ett undantag är förstås om hästen uppför sig illa och skulle försöka bita eller sparka mig. Då är en ögonblicklig och kraftig reaktion från mig viktig. Det finns faktiskt saker som en häst inte FÅR göra. Är det en ung häst, så testar den förstås vad man kan göra, precis som hästar gör med varandra. Har Du sett vilka tjuvnyp en ung, litet fräck häst kan få av en äldre häst?
De människor som lyckas allra bäst med sina hästar är oftast de som är ganska lågmälda och besitter ett inre och yttre lugn. De på senare år så populära horsemanshipmetoderna gör mig ibland tveksam, för de framställs mer som tekniska lösningar än som äkta kommunikation mellan individer. Människan ska enligt många av dessa läror ge hästen order, och hästen ska omedelbart lyda. Om man då inte har den rätta känslan eller ens ett sunt förnuft, kan dessa metoder gränsa till psykisk misshandel av hästen. Jag får associationer till gamla tiders elaka skollärare, som i filmen "Hets". "Disciplin" blir ledordet, när det egentligen borde vara "respekt" och "empati".
Att hästar överhuvudtaget låter oss göra vad vi gör med dem utan att protestera mer, är egentligen underligt. Så istället för att ständigt ställa krav och förvänta oss att hästen genast ska göra som vi befaller den, varför inte stanna upp ett ögonblick, förundras över Din häst och den vänskap den erbjuder Dig. Om Du förtjänar det? För hästen är ett underbart djur, och det är en ynnest att få vara dess vän! Istället för att befalla, be den nästa gång!
Tänk att en häst går med på att dra en vagn, är det inte fantastiskt? Här den fina islänningen Reykur från Ekeby, körd av ägarinnan Vivi-Anne.
Tänk om man slapp jobba för sitt uppehälle och bara ägna hela dagarna åt sina djur. Gå promenader med unghästarna, träna på alla möjliga saker som kan behöva tränas på, köra, rida och bara umgås med dem mycket mer än man hinner och orkar nu.
Körekipaget ser verkligen trevligt ut och jag blir såå avundsjuk på kuskens kunskaper och den fina utrustningen. Islänningen däremot kan med lätthet bytas ut mot en welsh mountainponny!
Ja, eller varför inte TVÅ (welsh mountainponnier)? Det är väl meningen att just två sådana ska dra den här vagnen så småningom....
enligt texten uppfattas det snarare att det är du som befallit din häst och kommit underfund med att sluta att göra det nu. Bara för att du har gjort det så ser du nu detta i horsemanshipen tror jag. Jag har endast liten erfarenhet i detta område men de lilla jag sett så är det ett enormt facinerande att se dessa horsemanshipstränare kommunicera med hästen utan tvång då den följer och visar sin respekt mot sin ledare frivilligt, så som hästar gör i en flock gentemot sin ledare.
Ja Du Amomym, visst har jag befallit mina hästar både nu och då genom alla år. Men det är aldrig försent att lära sig mer och försöka ändra sig. Jag ber Dig observera att jag skriver MÅNGA - inte ALLA - horsemanshipmetoder! Man får aldrig dra allt över en kam, och det finns många fantastiskt skickliga underbara HM-tränare som gör underverk. Men det finns lika många varianter som det finns tränare, och jag har sett en del av dem som jag inte gillar och som utövar rent psykiskt våld. Och om Du betänker hur undergiven häsen kan vara, så går det ganska lätt att knäcka en häst med "rätt" (alltså fel) metoder... så att den "stänger av" - för det är enda sättet för den att överleva på. Du ser det i hästens ögon. Är den "där", pigg och nyfiken, eller är den borta i blicken, liksom drömmande och icke närvarande? Det gäller givetvis inte bara NH-träning utan all hästhantering och träning. Det som framförallt knäcker hästar är alla de ivriga elever till NH-profeterna, de som saknar känslan och mer försöker använda tekniken. Men inte riktigt behärskar den heller. Och en häst är ingen motorcykel där man bara trycker på knappar och så går den, vilket förstås alla vet. Men ibland undrar jag? Man måste se varje häst som den individ den är, och vara varsam med att behålla livsglädjen hos den.....
vilket var ungefär vad jag ville säga....
http://www.jakobslund.se/dadde/TVprog.htm
Inget nytt under solen på "hästhimlen" ;)
Visst bor du i paradiset,,det ser jag.
och jag håller med dig brukar oxå tänka på att det är lätt att glömma bort att vara tacksam för hur bra man har det,...
Ha det fint i ditt paradis / kra
Jo jo, jag har sett min snälle häst bli vild och med rullande blick förtvivlat försöka fly från en alltför framfusig NH-tränare. Istället för att be hästen blev hon aggresiv och viftade allt ilsknare mot honom med en lång repgrimma för att vara tydlig. Den arma hästen uppfattade det bara som en galning som hotade och fattade absolut ingenting mer än att han vill fly från allt. Han är extremt piskrädd ska väl tilläggas. Jag ville mest gråta. Har ju sett samma häst lättlärt som tusan dansa för hand med en Akademisk tränare som med sakligt lugn visade hur känslig islandshästar är, att de är oerhört vakna på var man själv är placerad. Att det handlar om små små fina marginaler. Hästviskare talas det ju varmt om man hör ingen prata om hästskrikare :-) En del gör ju misstaget att dra alla över en kam. Varje häst är ju en individ som har lättare eller svårare för att fatta. Tänk om någon försökte lära mig att prata franska genom att skrika samma sak högre och högre. Svårast är att få hästföraren att fatta galoppen :-)
Din blogg är underbar och säkert kanon för alla hästägare. Idag var min dotter här och jag lovade henne din bloggadress, tycker hon och så mitt barnbarn kan titta till dig lite här.. de har endast en häst, men haft några under åren. All fritid ägnas nästan åt denne Viktor som nu mest mitt barbarn rider och tävlar med..
Ha de fint i dina vackra vyer..
Kram
Jo Du Gitte, vi var nog siamesiska tvillingar i ett annat liv....
Viktigast av allt är nog att man följer sitt hjärta och sin magkänsla och säger NEJ till alla som gör fel saker med ens häst... vilket inte alltid är lätt, jag har själv stått med gråten i halsen när en välkänd profil töltade min Vhiskur så länge och så hårt så att han löddrade... Hade svårt att förlåta mig själv efteråt, och att se min älskade häst i ögonen...
Men då slutade jag att rida för islandshästtränare....
klokt och inspirerande!
fast sammetsögde Milan har jag inget till övers för, de energier han använder sig av stavas volt och ampere....
vilket vackert ekipage på bilden!