ylle - kort och gott

Nu när det nyopererade knäet har lugnat ner sig och verkar vilja samarbeta (antiinflammatoriska preparat gör underverk) så var det dags att börja litet lätt träning med nyblivna treåringen, welsh mountainstoet Cinnamon. Hon har ju haft nära nog två månader på sig att "boa in sig" och bli hemmastadd och lära känna mig. En god förutsättning tycker jag, innan man börjar inkörningsarbetet.

Efter tre löslongeringspass i picaderon (vardera på max 5 minuter) så hade damen förstått det här med piskens framåtdrivande funktion och även mina kommandon ("kom" -gå framåt, smackning -öka steget, "Schhhhhh" - trava och "whoooo" - stanna). Cinnamon hade från början inte den minsta lust att gå undan för piskan, för den hade hon aldrig fått smaka. Det är ju underbart i sig, men för att man ska kunna köra MÅSTE hästen ändå förstå piskans funktion. Det är nödvändigt att kunna driva hästen framåt, och när man kör har man varken kroppskontakt med säteshjälper eller skänklar. Så genom att driva fram henne med pisken (inte slå, det är inte så jag menar!) får manhenne att fatta att hon ska gå IFRÅN den. Att slå med tömmarna på hästen för att driva är enligt mig en dödssynd. Och risken finns dessutom att man sliter hästen i munnen då, vilket får helt motsatt verkan.

I helgen lyckades jag så lura ut hussen ett slag, för att han skulle gå med grimskaft där framme och visa Cinnamon att hon skulle gå på trots att jag befann mig bakom henne. I detta skede är det nödvändigt med viss hjälp, för risken är annars stor att hästen tvärvänder och undrar vad i all friden Du gör där bakom?  Med intrasslade tömmar och total kaos som följd.... Medhjälparen ska vara helt passiv och bara göra vad kusken ber om. I den rollen är husse fenomenal. För det är KUSKENS hjälper hästen ska vara koncentrerad på!

Cinnamon är en cool liten häst (OK, ponny) som inte verkar bli upprörd över nånting, hittills. Dagen därpå gjorde jag alltså om samma lilla tur (även här handlade det om 5-6 minuter, jag anser att man ska göra mycket korta pass i början) men utan medhjälpare. Det gick strålande.


En annan åsikt jag har, är att man ska försöka arbeta hästen utan medhjälpare så fort det går. Värst är att ha en medhjälpare som kan, eller tror sig kunna, mycket om hur det ska gå till, och lägger sig i hela tiden eller kommer med goda råd. Det kan skapa en frustrerad stämning, och det är livsviktigt att Du som kusk/hästhanterare hela tiden har en bra och fullt koncentrerad energi och en inställning att det här ska gå bra. För om Du själv är övertygad om att det ska gå bra så brukar det göra det!

Ännu värre än en "besser-wisser"-medhjälpare är en som är rädd. Djur känner av våra energier i mycket högre grad än vad många människor gör, och rädsla fungerar dåligt ihop med positiv inlärning.

Positiv förstärkning är min ledstjärna. Man får ha överseende med att allt inte blir perfekt, att hästen går i serpentiner på vägen t ex, eller kanske kliver ner i åkern litet grand. Istället för att kritisera misstagen ska man berömma när det blir rätt. Och huvudsaken här i början av inkörningen är att det går framåt och att kommandot för halt fungerar.

En ängslig och nervös häst kan behöva mycket upprepning av övningarna, men en lugn och cool häst kan behöva gå framåt litet fortare, så att man inte tjatar om samma för länge. Igår så gick vi alltå en litet längre tur ut på skogsstigen, provade en och annan halt och några travsteg innan vi vände hemåt. Att fotografera så här som jag gjorde är egentligen dumt, för det gör att Du tappar koncentratione på det Du gör. Men nöden har ingen lag, och Cinnamons goda uppförande visade mig att det var OK.

"Hur skulle man göra menade Du????"

När vi kom hem så provade vi den lånade lokselen av bara farten, när vi ändå höll på. Litet konstigt, tyckte Cinnamon, men som vanligt fann hon sig i mattes påhitt efter noggrann koll. Vilken cool tjej, det här lovar gott inför inkörningen!


"Ska remmen verkligen sitta här???"


Cinnamon klädd i loksele, men utan bakre seldelar. Lokan något lång.