Att leva är svårt

Gårdagens explosion av självmedlidande  ledde till att jag slaktade påskägget som mannen kommit hem med. Hela påsken har det legat orört. Munnen fylldes av sega gummibjörnar, tablettasksbitar och tunna harskal av choklad innanför glänsande stanniolpapper. Efter en stunds snaskande drabbades jag av akut sockerchock och mådde illa. Riktigt illa.

Det är så förbannat svårt att leva. Ofta vill man ha det man inte har, och när man sen har det så vill man ha det som innan... Kort sagt, har Du lockar av naturen går Du gärna till ytterligheter för att få håret slätt, har Du hår lika platt och rakt som en eskimå, så tar Du till kemikalier för att få det lockigt...

Att ständigt försöka tillfredsställa den gnälliga äldre generationen är inte lätt, inte heller att få de yngre att vara nöjda med tillvaron. Så avsaknad av en stor familj kan i vissa fall vara frihet och lättnad, det har jag förstått. Att få rå sig själv, kanske i harmonisk tvåsamhet. Två har lättare att komma överens än 11.

Nå, jag har nyss träffat Broder från norr och syster från knätofslandet, på mellanlandning sträckan Mora-Paris. Man får väl vara nöjd med det!

Idag ska jag se vad frissan kan åstadkomma med MITT hår... kanske nåt orange-svart?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback