Det är då som det stora vemodet sätter in...
Storhelger är usch och bläää. För mig känns det så. Då nästlar alla in sig med sina myspysiga familjer och stänger ute omvärlden, dvs mig och andra halvensamma själar.
De stora orkestrarna med sina trumvirvlar och blåsensamblar marscherar förbi min infart.
När jag ser mig i spegeln är jag nära att kräkas. Vem är den där fula grå varelsen som grinar elakt emot mig?
Kanske beror hela missmodet på att det var så länge sedan jag red? En stund i sadeln brukar definitivt få min själ att lyfta i jublande loopar. Det frigör endorfiner och mjukar upp min vrenskande kropp. Men jag vill inte längre rida på min lilla häst. Jag känner mig för tung, och efter artikelintervjun med Cissi och hennes teori om att islänningar sjunker ner i framdelen och blir överbyggda om de bär för tunga ryttare, känns det verkligen inte lockande. Jag borde banta.
Är detta en livskris eller bara en längtan efter bekräftelse?
Man får tycka synd om sig själv ibland. Rätt ofta med för den delen. Ideellt arbete eller djurpyssel brukar få hjärnan på andra tankar. Iaf en stund..
Jo jo, storhelger är motsatt ångest för mig. Då kommer alla måsten. Måste städa för mamma måste hälsa på för det är ju storhelg. Storasystrarna är noga med att hon inte ska sitta ensam och noga med att planera in egna aktiviteter eller utlandsresor så hon inte kan vara med dem. Måste försöka få motsträviga utflugna barn att hälsa på. Sen sitter man där utarbetad av alla måsten, städning, handling, utfordring av tvåbeningar. När allt man egentligen ville var att få vara ledig och vara med hästarna. Fast jag lyckades få med mamma på vagnstur och ena dottern på ridtur!
PS. Fasen skit i spegeln. Ta en bra bild och kör retusch. Jag hitttade ett busbra verktyg i mitt fotoprogram. Hurra vad jag spar pengar. Istället för otäcka nervgifter kunde jag föra en pensel över alla linjer och blemmor. Vad är det för otäck artikel du läst som avhåller dig från att rida?