Den människa Du har framför Dig är viktigast just då!
Det har sagts och skrivits om det många gånger förr. Telefonens magiska makt över människan. Men det tål att skrivas om fenomenet igen.
Ingenting verkar trigga vår kickstartfunktion lika snabbt och effektivt som en ringande telefon. Likt Pavlovs dräglande hundar störtar varje individ iväg för att förväntansfullt lyfta den plastiga luren och höra vad som kan vänta där. Är det månne den stora Lottovinsten som meddelas, den som gör Dig ekonomiskt oberoende för resten av livet?
Eller är det bara svärmor som ringer och tjatar om något. Eller en vän som vill bjuda in Dig till kalas. Eller kanske bara en telefonförsäljare som för vilken (?) gång i ordningen försöker få Dig att byta telefonbolag?
Hur som helst, telefonen har förtur framför det mesta. Det är förvånansvärt få människor som orkar stå emot telefonens uppfordrande signal. Svara - svara - svara!
Bland det oförskämdaste jag vet är när jag pratar med någon, privat eller affärsmässigt, och denna någon låter telefonen avbryta vårt samtal och inte bara det, även ta över den tid som var min.
Scenario 1: Jag befinner mig i en affär och diskuterar just ett köp av en gräsklippare, teve, whatever.... med försäljaren. DÅ - ringer telefonen. Försäljaren hastar förstås dit och lyfter luren och är snart involverad i ett längre samtal med div förklaringar kring gräsklippare/teveapparater/whatever.... I det ögonblicket har jag mest lust att demonstrativt stega ut ur affären och på stört avsluta den påbörjade affären. Jag brukar mestadels nöja mig med att surt grymta "Jag var här först..." vilket i bästa fall får försäljaren att generat avsluta telefonsamtalet och fortsätta att tala med mig.
Scenario 2: Jag har just träffat en gammal bekant och vi är mitt i ett trevligt samtal. Hans/hennes telefon ringer och måste givetvis svaras på direkt. Jag finner mig snabbt bli bortviftad eller ignorerad, och eftersom jag inte vill klampa in i den andras privata telefonzon så droppar jag förstås av, snopen. Avsnoppad liksom.
Scenario 3: Jag kommer in i ett café, blomsteraffär eller vilken affär som helst. Den (oftast unga och oftast kvinnliga) expediten är djupt involverad i ett, som det snart framkommer, privat telefonsamtal. Hon försöker expediera mig under tiden som hon fortsätter att babbla i telefonen, möjligen handsfree, medan hon planerar helgens fest, diskuterar senaste pojkvännens karaktär eller diskuterar vilka skor hon ska satsa på till festen? I det fallet brukar jag faktiskt vända på klacken medan jag högljutt yttrar "Jag ser att Du inte har TID för mig just nu..." Vilket sällan får den chockartade effekt som jag avsett, förmodligen blir jag bara snabbt avskriven som "en till surkärring".
Vad är det som får oss att ständigt välja TELEFONEN framför den människa som finns framför oss? Förstår inte alla hur ohövligt det är? Att ta ett samtal och snabbt avsluta med "Kan jag ringa upp Dig senare..?" eller "Kan ni vara vänlig att ringa igen om en stund, jag är upptagen just nu?" - det är för mig helt OK.
Sen finns det förstås en orsak till att vi har nummerpresentation och telefonsvarare! Det är för att vi ska kunna prioritera annat och RINGA UPP SENARE.......
Nästa gång det här händer tänker jag inte komma med förstulna kommentarer. Då skriker jag rätt ut.
Ingenting verkar trigga vår kickstartfunktion lika snabbt och effektivt som en ringande telefon. Likt Pavlovs dräglande hundar störtar varje individ iväg för att förväntansfullt lyfta den plastiga luren och höra vad som kan vänta där. Är det månne den stora Lottovinsten som meddelas, den som gör Dig ekonomiskt oberoende för resten av livet?
Eller är det bara svärmor som ringer och tjatar om något. Eller en vän som vill bjuda in Dig till kalas. Eller kanske bara en telefonförsäljare som för vilken (?) gång i ordningen försöker få Dig att byta telefonbolag?
Hur som helst, telefonen har förtur framför det mesta. Det är förvånansvärt få människor som orkar stå emot telefonens uppfordrande signal. Svara - svara - svara!
Bland det oförskämdaste jag vet är när jag pratar med någon, privat eller affärsmässigt, och denna någon låter telefonen avbryta vårt samtal och inte bara det, även ta över den tid som var min.
Scenario 1: Jag befinner mig i en affär och diskuterar just ett köp av en gräsklippare, teve, whatever.... med försäljaren. DÅ - ringer telefonen. Försäljaren hastar förstås dit och lyfter luren och är snart involverad i ett längre samtal med div förklaringar kring gräsklippare/teveapparater/whatever.... I det ögonblicket har jag mest lust att demonstrativt stega ut ur affären och på stört avsluta den påbörjade affären. Jag brukar mestadels nöja mig med att surt grymta "Jag var här först..." vilket i bästa fall får försäljaren att generat avsluta telefonsamtalet och fortsätta att tala med mig.
Scenario 2: Jag har just träffat en gammal bekant och vi är mitt i ett trevligt samtal. Hans/hennes telefon ringer och måste givetvis svaras på direkt. Jag finner mig snabbt bli bortviftad eller ignorerad, och eftersom jag inte vill klampa in i den andras privata telefonzon så droppar jag förstås av, snopen. Avsnoppad liksom.
Scenario 3: Jag kommer in i ett café, blomsteraffär eller vilken affär som helst. Den (oftast unga och oftast kvinnliga) expediten är djupt involverad i ett, som det snart framkommer, privat telefonsamtal. Hon försöker expediera mig under tiden som hon fortsätter att babbla i telefonen, möjligen handsfree, medan hon planerar helgens fest, diskuterar senaste pojkvännens karaktär eller diskuterar vilka skor hon ska satsa på till festen? I det fallet brukar jag faktiskt vända på klacken medan jag högljutt yttrar "Jag ser att Du inte har TID för mig just nu..." Vilket sällan får den chockartade effekt som jag avsett, förmodligen blir jag bara snabbt avskriven som "en till surkärring".
Vad är det som får oss att ständigt välja TELEFONEN framför den människa som finns framför oss? Förstår inte alla hur ohövligt det är? Att ta ett samtal och snabbt avsluta med "Kan jag ringa upp Dig senare..?" eller "Kan ni vara vänlig att ringa igen om en stund, jag är upptagen just nu?" - det är för mig helt OK.
Sen finns det förstås en orsak till att vi har nummerpresentation och telefonsvarare! Det är för att vi ska kunna prioritera annat och RINGA UPP SENARE.......
Nästa gång det här händer tänker jag inte komma med förstulna kommentarer. Då skriker jag rätt ut.
Kommentarer
Postat av: Elisabeth
Du har helt rätt!
Men samtidigt så tänker jag att ibland finns det undantag!
Jag har alltid mobiltelefonen med mig... för att Carolina alltid ska kunna nå mig, men också för om det skulle vara något med SE.
Men jag brukar alltid börja med att tala om för den jag träffar anledningen till att jag måste svara om det är något från Carolina eller SE. Annars kan man ju alltid trycka på upptagetknappen!
Varm kram..
Trackback