ylle - kort och gott

-vet jag inget om, men det är få saker som är så hatade hos mig själv som de där långa, ofta mörka hårstråna som behagar växa ut på hakan eller kring munnen...

Behåring hos kvinnor har i vår kultur länge ansetts som något gräsligt fult och bekämpats å det grövsta. "Minor problem.." kanske man kan tycka, i det stora hela, men att se något poetiskt vackert över de där ludna partierna, det har jag svårt för. Nu tycker jag inte heller att en helt luden karl är speciellt attraktiv. Så det är inte direkt en genusfråga.

I mitt förra äktenskap tillbringades många hemliga stunder med rakapparaten eller hårborttagningsmedlet för att avlägsna alla oönskade hår från de ludna benen. Idag bryr jag mig mindre om benen. "Det är s k inbyggda benvärmare!", förklarar jag karskt, och viftar med mina lurviga. Litet djärvare har man ju blivit med åren, tack och lov! Men skägget...

Skäggstrån är en HELT ANNAN sak! Jag kan finna mig själv stirrandes helt fascinerad när jag ser en äldre kvinna med långa, äckliga hårstrån spridda över haka och kinder. Rrrrryyyyys...

Så varje vecka granskar jag mitt åldrande ansikte med lupp framför spegeln. Upptäcker jag då ett hatat "häxhår" (min benämning på oönskade ansiktshår) så rycker jag genast ut det med ett triumferande skrik. Ibland kan jag ha missat något och det kan ha nått den anseenliga längden av flera centimeter. Katastrofen är nära. Sådan tur att det finns pincetter.