ylle - kort och gott

Jag begav mig in i garderoben för att leta efter den stackars doktorn, som jag brutalt kastat in där igår. Så får man bara inte göra, även om personen ifråga är obehaglig eller gör Dig upprörd...

Jag höll nästan på att gå vilse bland alla dammiga kläder och inkastade grejer, men till slut hittade jag honom uppkrupen i ett hörn. "Förlåt käre Doktor" började jag ångerköpt, "men jag skulle behöva er hjälp litet till. Ursäkta mitt oartiga beteende häromsistens.."

"Föralldel" hostade han, "jag har haft det riktigt trevligt härinne, spindlarna och jag har hållit ett seminarium". Jag ledde försiktigt ut honom och dammade av honom den värsta smutsen.

"Nu vill jag bara veta hur illa ställt det egentligen är?" sa jag och tittade vädjande på det rynkiga ansiktet. "Är mitt liv slut nu? Är det verkligen så att det bara är att sätta sig ner och vänta på slutet eller möjligen en pensionsavi? Mina vänner är emellanåt riktigt bekymrade för mig. De tror att jag har blivit tokig."

Doktorn plirade finurligt på mig, och tryckte ner mig på soffan. Han skruvade snabbt av locket på baksidan av mitt huvud och lös in med sin hastigt framtrollade ficklampa. "Här är ganska tomt" konstaterade han, "men långt nere ser jag tendensen till liv". Han hostade och rosslade, och började gräva i mitt huvud med en tång av något slag.

"Flicka lilla" skrek han. Jag tyckte om det där "flicka lilla". Det var sjuttsingen så mycket bättre än "tant". Det gav mig på något vis hopp om framtiden. "Här finns ju gott om fantasi!" Han grävde litet till. "Och barnsligheten verkar det inte heller vara något fel på..." Han såg riktigt nöjd ut.

"Jag kan se att Du vaknar varje morgon med en nyfiken aptit på livet" fortsatte han, nu med kraftigare stämma. Han hade väl hostat ur sig det värsta dammet. "Men Du borde kanske undvika att fastna i den där bloggen." Nu tittade han strängt på mig. "Sånt kan ha oanade följder, och leda till svåra depressionstillstånd." Han talade riktigt upphetsat nu, hade liksom kommit upp i varv. "Se nu till att hålla Dig ifrån cyberrymden, ja i alla fall tillåter jag inte mer än en timmes bloggande per dag. Gå ut istället och gosa med de där pälsdjuren Du har, nya studier har visat att det är mer verksamt än lyckopiller. Och umgås med Dina vänner, om Du har några..."

Jag svalde. Visst hade jag väl vänner? Om de fanns kvar nu, efter min period av tilltagande bloggberoende? Men herregud, SÅ lång tid hade det väl inte pågått? Jag tittade på klockan. Det hade gått FEM ÅR! Herregud, jag trodde att det bara rörde sig om några veckor! Vem hade skött om mina hästar under den här tiden? Och var fanns Lille Hund?

Jag tog ett känslofyllt farväl av den gode Doktorn, efter att han hade skruvat ihop mitt huvud igen. Nu skulle jag ut i världen! Jag levde, andades, och det fanns så mycket att göra! Livet väntade! Jag störtade nerför trappan och sjöng glatt på Queens härliga gamla hit  "I gotta break free".

Den gode Doktor Dengroth? Jag är inte säker, men jag tror att han kröp tillbaka in i garderoben. Förmodligen trivdes han där.