ylle - kort och gott

Nu måste det sägas, det hela min omgivning redan känner till: Jag är nagelbitare! Folk må ha sina laster, cigaretter, sprit, snus, lyckopiller, shoppingnoja, men jag, jag är nagelbitare.

Denna till synes ofarliga men för omgivningen fruktansvärt irriterande ovana, att ständigt och jämt knipsa och bita på de stackars stumparna till naglar. Ont gör det.  Ibland ilar och värker det ända ner till armbågarna. Plåstren på fingrarna radar upp sig. Jag brukar skämta och säga att tio plåster = psyket är i botten, ett plåster = bättre kan det inte bli.... Här skulle jag förstås ha infogat en bild av mina söndergnagda fingrar försedda med allsköns hologram- och Pippi Långstrump-plåster, men jag avstår. Synen är för ruskig. Ingen skräckfilm i världen går upp mot en sån bild...

När jag själv råkar ut för en människa som ägnar sig åt detta märkliga tidsfördriv, kan jag tycka att det är fruktansvärt jobbigt. Hur kan man vilja stympa sig själv på detta sätt? Helt sjuuuukt ju! Jag får en omedelbar lust att slå till vederbörande. Hårt och snabbt. Skärp Dig, knasboll där! Pang pang!

Jag har bitit hela livet. Från det jag minns. Jag var ett nervöst litet barn. Skilsmässobarn. Bet på naglarna och kissade i sängen. Sängkissandet har jag, som tur var, slutat med för länge sen.

Vad är det som driver en nagelbitare? Trots mångårig vana kan jag inte riktigt sätta fingret på det. Men oftast gör jag det omedvetet, kan det vara som nån slags tröst, vilket jag alltid hävdat att cigarettsugandet är? Man hamnar liksom i trance, ungefär som en häst som är krubbitare, om ni har sett någon sån. Blicken blir dimmig, tankarna vandrar, och knips, bit, så ligger resterna av naglarna där i knät. Eller på golvet. Mycket nagelbitar blir det. Tur att det finns dammsugare.

Mannen i mitt liv blir vansinnig när jag biter och tar hårdhänt tag i min hand. Det är bra. Man måste sätta hårt mot hårt. Tjat hjälper inte. "Jag ska bara..." mumlar jag alltid, och inbillar mig att jag bara skulle bita av en skinnflärp som sticker ut och är i vägen. Men flärpen blir till långa remsor av skinn, ända ner till knogarna kan det skalas av. Och så blöder det, i floder. På med ett plåster.

Jag vet allt om plåster. Tala om onödigt vetande. Jag vet vilka plåster som känns bra och vilka som känns otäcka mot huden. Vilka som håller längst och står emot vatten. Barnplåstren är bra. Bamse och Pippi håller länge mot allsköns nötning. Men ofta är de litet små för att nå om tjocka vuxenfingrar. Varför har ingen engagerat mig som plåsterutprovare, jag tror att jag ska tipsa Cederroths eller vad tillverkarna nu heter.

Jag har försökt sluta. Ett otal gånger. Intalat mig själv att det bara är en fråga om karaktär. Vilket jag tydligen inte besitter. En gång gick jag t o m till en salong och fick magnifika lösnaglar påsatta. Under dem skulle nya fina egna naglar växa ostört. Det funkade ett tag. Men lösnaglar är fruktansvärt opraktiskt om man håller på och mockar och sköter hästar. De stannar liksom inte kvar. Så snart var jag tillbaka på ruta ett igen.

Men jag är optimist. En dag ska jag....  få riktiga naglar. Dom kan ibland vara på god väg. Jag visar stolt upp dem. Så händer nåt jag blir nervös för, poff så är dom borta, avbitna, ett minne blott. Och jag sitter där igen, med värkande fingrar och undrar vad som hände. Snacka om no control! Pensla på "Stopp och väx" säger omgivningen uppfordrande. Visst har jag gjort det. Men smakar det illa när jag biter så river jag istället. Det går nästan lika bra. Trots att jag inte har några naglar.