Ett brev till en bror jag aldrig kände
Du var några år äldre än jag. Vi växte inte upp tillsammans. Våra föräldrar skildes, och de tog varsin unge. Min far tog mig, modern tog Dig. Åren gick. Några snabba besök, Du skymtade förbi, som en skugga.
Så i tonåren, några längre besök. Jag kom från storstan, i provokativa kläder. Du var mest inlåst på Ditt rum, bland Dina musikband och mystiska samlingar. Jag fick komma in och glo, de små halvsystrarna inte. De stod utanför med stora och nyfikna ögon, ville också in och titta. Vi hade samma musiksmak. Din Kalle Anka-tidningssamling var imponerande. När jag såg Ditt ansikte såg jag min spegelbild. Skrämmande.
Några år senare kom Du till Storstan. Sökte kontakt, ville träffas. Hängde efter mig, jag var besvärad. Du lärde mig köra bil. Koppla med dubbeltramp. Vi hade skoj, skrattade åt samma saker. Du hade sjuk humor, precis som jag. Men Dina ögon var så intensiva, ville mer. Jag gled undan. Förstod inte. Ville inte förstå.
Den där morgonen i maj. Pappas råmande hemska skrik nerifrån hallen. Telefonen hade ringt. Du var död. Hade kört ihjäl Dig. Bromsspår saknades. Somnat vid ratten? Ingen vet.
Det var en svår tid. Pappa sörjde, sparade Din buckliga verkstygslåda och Dina trasiga sandaler som han hämtat ur bilen. Ägnade sig mer intensivt åt sitt sörjande än åt oss levande. Vi som var kvar. Jag var förvirrad. Kanske skuldkänslor. Var det mitt fel? Hade jag sårat Dig, fast jag inte ville. Inte menade. Jag kunde inte gå till begravningen. Kunde bara inte.
Jag packade ner mina känslor i en låda som jag låste med 13 lås. Kastade bort nycklarna. De har varit borta i 35 år. Men lådan har gistnat och spruckit nu. Innehållet rann ut. Jag tänker på Dig ibland. Hur lika vi var. Jag hade velat lära känna Dig.
Så i tonåren, några längre besök. Jag kom från storstan, i provokativa kläder. Du var mest inlåst på Ditt rum, bland Dina musikband och mystiska samlingar. Jag fick komma in och glo, de små halvsystrarna inte. De stod utanför med stora och nyfikna ögon, ville också in och titta. Vi hade samma musiksmak. Din Kalle Anka-tidningssamling var imponerande. När jag såg Ditt ansikte såg jag min spegelbild. Skrämmande.
Några år senare kom Du till Storstan. Sökte kontakt, ville träffas. Hängde efter mig, jag var besvärad. Du lärde mig köra bil. Koppla med dubbeltramp. Vi hade skoj, skrattade åt samma saker. Du hade sjuk humor, precis som jag. Men Dina ögon var så intensiva, ville mer. Jag gled undan. Förstod inte. Ville inte förstå.
Den där morgonen i maj. Pappas råmande hemska skrik nerifrån hallen. Telefonen hade ringt. Du var död. Hade kört ihjäl Dig. Bromsspår saknades. Somnat vid ratten? Ingen vet.
Det var en svår tid. Pappa sörjde, sparade Din buckliga verkstygslåda och Dina trasiga sandaler som han hämtat ur bilen. Ägnade sig mer intensivt åt sitt sörjande än åt oss levande. Vi som var kvar. Jag var förvirrad. Kanske skuldkänslor. Var det mitt fel? Hade jag sårat Dig, fast jag inte ville. Inte menade. Jag kunde inte gå till begravningen. Kunde bara inte.
Jag packade ner mina känslor i en låda som jag låste med 13 lås. Kastade bort nycklarna. De har varit borta i 35 år. Men lådan har gistnat och spruckit nu. Innehållet rann ut. Jag tänker på Dig ibland. Hur lika vi var. Jag hade velat lära känna Dig.
Kommentarer
Postat av: lyckliga grodan
mina ögon tåras när jag läser... att sörja dubbelt.. att inte få lära känna sin bror.. att mista sin bror för tidigt..
kramar till dig..
Postat av: Ylle
Tack söta. Kramar behövs!!
Postat av: camilla
Jag tror att det är människans sätt att skydda sig själv. Hur ska man veta?
Trackback