ylle - kort och gott

Som alltsomoftast sitter i min garderob och hostar. Måste bero på dammet därinne.

Hursomhelst, Doktorn är en tämligen vis man, så jag har beslutat mig för att be om råd vad gäller mina förtryckta komplex och slängar av självömkan.

Allteftersom julen närmar sig med släpande steg stiger febern. Hur kommer jag undan, kära Doktor?

Med ett torrt skratt konstaterade han att min julfobi egentligen bottnar i avund. Jag vill innerst inne uppleva en sån där Fanny & Alexander-jul, men eftersom utsikterna är små, föredrar jag att förtränga allt och gå in i Förnekelse. "Så jag påstår alltså att jag avskyr julen, medan jag i själva verket vill ha en riktig dunderjul. Men i brist på den, och i längtan därefter, ägnar jag mig åt julhat?"

"Mycket riktigt, kära lilla vän" kraxade Doktorn med raspig stämma. "Så istället för att undvika julen, borde Du gå in för att med liv och lust fira den enligt konstens alla regler."

Att jag inte tänkte på det själv? Så måste det ju hänga ihop!

"Min övriga släng av dysterhet då? Den där känslan av total övergivenhet, att vara oälskad?"

"Se Dig omkring", fnittrade Doktorn. "Vem i hela världen skulle bry sig om Dig? Folk har minsann nog med sig själva, inte vill de lägga ned nån energi på en patetisk 50+-tant med diverse krämpor?"

Med ett skrik av vrede kastade jag in Dr Dengroth i garderoben igen. Må han ruttna i tiders evighet där! Sådana sanningar betalar jag minsann inte för!