ylle - kort och gott

Jag kan knappt tro det själv, men i år ska jag anamma julen. Helt och fullt. Inget surt och grinigt motstånd, inga hatdikter om tomte och gröt och grisen som slinter.

I linje med detta har jag sålunda klätt Lille Hund i röd mössa och tagit ovanstående bild. Lille Hund är så snäll och vänlig och står tålmodigt länge länge på stenen medan jag plåtar honom och arrangerar om ben och mössa. Det ska bli perfekt. Vad tycker ni?

Julkort har jag gjort av egna bilder. DET är min enda tradition. Min superdupernya skrivare kan göra så mycket kul, så jag kan knappt lyfta fingrarna från tangentbordet. Jag har alltid avskytt julkort som är massproducerade. Några fula små tomtar (se, nu var jag där ändå!) och en namnteckning, ibland från människor som man inte talat med på år och dag, och så detta kort! Inte en enda rad kan de kosta på sig. Då kan de gärna låta bli! Så hör ni alla, har ni tänkt skicka mig nåt fult färdigkort, låt bli!

Och folk som räknar in sina kort innan de skickar, girigt och småtrist. Dom fick vi inget kort av förra året, så vi skickar inget i år... buhuu... Eller de som får panik för att de får ett personligt kort av mig, nu måste de ju skicka ett tillbaka. Glöm det också! Det är själva givandet som är det roliga...

Är det så, att vi bara ger för att få något tillbaka? Då är ju själva givandet inte generöst, utan tvärtom rent egoistiskt? Och är det så, att man kan genera sina medmänniskor hiskeligt, om man ger för blotta glädjen att ge, för att man hittat något som man tyckte passade just den personen och som man hade lust att ge just då? Visst kan det vara så.  
 
God JUL på er!!!!