Fiskminnen
Vi var rätt petnoga med temperatur och sånt, och de flesta fiskar ynglade av sig flitigt. Mest varje morgon dök det upp ett färskt gäng av små pyttiga slöjguppies eller Black Mollies eller svärdbärarungar. Men allra roligast var det med cikliderna! Att de inte bara släppte sina ungar och lät dem simma där vind för våg, utan tog hand om dem, skötte dem och visade prov på ett ypperligt föräldraskap.
Våra scalarer verkade trivas allra bäst. De växte och växte, vi hade ett avelspar som blev över decimetern. De bodde i det största akvariet med ett blandat gäng fiskar. Alla levde i bästa fred och välmåga, utom när det var dags för scalarerna att lägga sin rom! Det märktes genast man kom innanför dörren. Alla andra fiskar var försvunna, stod hopfösta i någon hörna av akvariet, medan de nu mycket mörka scalarerna seglade runt som Herre på Täppan och behärskade ungefär 90% av utrymmet.
Mycket snart kunde man upptäcka alla de små romkornen som satt fastklistrade på ett av växtbladen. Mamma och pappa scalar turades om att stå och fläkta rommen med sina fenor, för att tillföra rent syresatt vatten. De plockade och fixade med de små romkornen, tog in dem i munnen och gjorde ren dem och satte tillbaka dem på bladet. Jag kommer inte riktigt ihåg hur länge de höll på med detta stadium, men ganska snart simmade en hel liten hjord med små små scalarer runt i barnkammarhörnan. De stolta föräldrarna var ständigt på vakt, hotade någon fara så sög de genast in hela bunten i munnen och höll dem där tills det var lugnt igen.
De pyttesmå scalarynglen växte rätt bra, och innan man visste ordet av vimlade akvariet av små miniscalarer. Vi sålde undan allteftersom, för att alla fiskar skulle ha gott om livsrum.
Så kom dagen då vi skulle flytta till en omodern stuga på Svartsjölandet. Där fanns inte rinnande vatten eller avlopp, så att ta med akvarierna var inte att tänka på. Med sorg i hjärtat sålde vi av alla fiskar och akvarier. Men det stora avelsparet ville ingen ha, av någon underlig anledning. Till slut gjorde jag upp med Rinkeby Zoo att de skulle ta dem. Jag var mycket angelägen att paret skulle få fortsätta att hålla ihop. Sålunda traskade jag över torget med en jättestor glasburk innehållande Herr och Fru Scalar. Vad händer? Tror ni inte att jag snubblade och tappade burken, som gick sönder. Där stod jag mitt på Rinkeby Torg med två sprattlande fiskar på stenläggningen. Jag skopade upp båda i mina händer och sprang in till zooaffären med andan i halsen. -Fort, fort, ge mig ett tomt akvarium! skrek jag. De klarade sig bra, fick bara några små skråmor på sidorna. Men åsynen av mina stora vackra skrapade scalarer i affärens lilla akvarium gjorde mig tårögd, och kan få mig så än idag. Jag tyckte att de tittade så sorgset på mig genom glaset och undrade varför jag lämnade bort dem? För de var ena praktfulla fiskar, och så underbara föräldradjur. Vem trodde att man kunde få en sådan relation till fiskar?
PS Om Du vill veta varför jag inte alls fiskar nuförtiden, gå in på min novemberblogg och läs "om träd kunde gråta".... DS
Se där, se där! Jag har förstått att du är djurvän, men att du även sysslat med akvaristik kommer som en mycket välkommen överraskning!
16 akvarier i en 2:a? Och jag som tyckte att jag är fanatisk, med 9 akvarier i en 3:a! (Jag jobbar på den 10:e...)
Ja, många akvarier var det... Problemet med mig och djur är att det gärna blir litet överdrivet med antalet. Dansmöss, fiskar, undulater, dvärggetter, kaniner, höns you name it! Därför skaffade jag mig två islandsVALACKER, för att vara bombsäker på att det inte går att ta "nåt litet gulligt föl" efter dem...... *ler*
Hej Ylle!
Bara för att du ska läsa det här NU så svarar jag här på ditt inlägg VET HUT.
När vi duktisar, min syster och jag hade arbete så sa vi alltid när vi jobbade över att: det har vi alltid tillbaka. Och det fick vi, men inte som vi trodde. När vi jobbat oss utbrända så fick vi sparken. Juste! Först så sparkar man halva Sverige och låter resten jobba dubbelt. De som är sparkade och utbrända jagar man med blåslampa som om de vore några slags samhällsparasiter. Sen blir den andra halvan också utbränd och sjukskriven! Nu läste jag i dag att nu ska man låta 65-plusare jobba för man har "kommit på" att de är så solidariska. Jag fyller snart 65 och nu säger jag som ungdomarna."stick och brinn" för nu ska jag vila med gott samvete.
Jag är förbannad och idag vågar jag säga vad jag tycker för nu kan jag inte få sparken. Min mor som är nästan 100 år har varit en av dem som hjälpte till och gav MODER SVEA support i hela sitt liv, behövde hjälp med att gå på toa och då svarade personalen att de hade 4 minuter kvar på rasten så hon fick göra sina behov i blöjan. DIT hoppas jag att en del politiker får komma på gamla dar.
Jag är minst sagt upprörd.
Hej Ylle!
Jag blev så upprörd och engagerad när jagläste ditt inlägg VET HUT och svarade, så jag glömde skriva min signatur.
Jag har inte någon blogg. (ännu)
Bästa Nicolin! Jag förstår så väl Din upprördhet! Du och jag (och en del andra) är upprörda över samma saker! Visst har Du förtjänat att vila nu! Jag tror att det är rätt vanligt att vi kvinnor har betett oss på samma (korkade) sätt, men vi ville så väl, och fann en stolthet i att ge allt på arbetet. Nå, jag tror ändå att man mår bättre av det, än att strunta i sitt ansvar. Sen är det fan att man ska bemötas av en sådan inställning som våra "vårdande" myndigheter visar upp. Men förlusten hamnar till syvendes och sist hos dem. Att inte känna för sina medmänniskor och sitt jobb måste vara pyton. Men om man inte känner någonting, så mår man ju inte illa? Hmmm...