ylle - kort och gott

Med regnen kom myrorna. Små och svarta och otroligt irriterande. I horder vällde de in i hallen och kröp omkring på hallmattan och på golvet. Ett timmerhus är ju tämligen svårt att få tätt, så ingångarna är många. De tycker naturligtvis att det är för kallt och ämligt utomhus, och vill nu njuta av den goda husvärmen. Men det är inte förhandlingsbart!

Syster Ina-pina tipsade förra sommaren om kanel. Strö kanel, myrorna skyr det och kommer att vända i porten, rådde hon. Det funkar! Så nu är det brungula små drivor vid alla tänkbara ingångar i hallen. Det blev tämligen myrfritt fram till i går. Då hade de hittat en ny ingång - eller hade de börjat gilla kanelen? för hallmattan rörde oroväckande på sig, vilket visade sig vara ett lämmeltåg med små svarta otäckingar. Nu förklarade jag fullt krig och tog fram Myrrburken. Jag gillar inte att sprida gifter omkring mig, framförallt med tanke på Lille Hund, men nöden har ingen lag. Vårt hus ska INTE bli en myrstack! Alltså pudrade jag vita drivor över de bruna, och klämde med fingrarna ihjäl cirka femtiotalet inkräktare.

Sedan dess är det myrfritt och rent i hallen, jag spejar nervöst ungefär en gång i kvarten. Förmodligen håller myreländena rådslag utanför huset och hittar snart en ny ingång där de kan anfalla. Om inte sommaren behagar komma med litet värme och gör det uthärdligt att bo där myror egentligen ska bo. Snälla sommar, kom!