ylle - kort och gott

Du skulle ha blivit 96 i dagarna. Men Du blev "bara" 84. Cancern tog Dig, som så många andra. Du låg där så liten och tunn i sängen och frös på slutet. Vår starka, kraftfulla far. Så hjälplös mot värken. Men Du ratade sparrissoppan jag kokade åt Dig, där på den ombonade hospisavdelningen. "Usch!" skrek Du, "inte sån där soppa."  Plötsligt hade Din riktiga röst kommit tillbaka, om bara tillfälligt. Den tunna, pipiga, den var bara skrämmande. Men, det fanns ju inget annat i köket, just då. Så det blev ett extra duntäcke istället.

Vi samlades där, hela familjen, för att ta farväl. Jämt när vi vuxna barn träffades, hade vi svårt att låta bli skämten. Vi pratade om något, och så bubblade skratten. "Skratta inte" hördes en arg röst från sjuksängen. Det var viktigt för Dig. Döden var i antågande, och då fick man minsann inte skämta. Allvar och sorg hade en stor plats i Ditt liv. Ibland kändes det som om de döda var mer betydelsefulla än vi som levde. Allhelgonhelgen släpades vi runt olika kyrkogårdar för att tända ljus och stå där och se allvarliga ut en stund. Då fick man inte prata glatt eller skratta. Var fanns skrattet i Ditt liv?

Vår fader, som är i Himmelen? Hurdan var Du egentligen? Jag har svårt att komma ihåg något annat än de gånger Du skrämde oss. Gick in i garderoben med min syster och mig, och släckte ljuset. Sen tände Du en ficklampa och stack in den i munnen. Det otäcka röda ansiktet såg ut som ett monster och vilt skrikande flydde vi ut, till ljuset och mamma och tryggheten. Det stela tomteansiktet som skrämde mig halvt till döds där jag liten och förväntansfull väntade på tomtens paket. Fredagen den trettonde-mördaren hade inte kunnat skrämma mig mer effektivt.

Eller när Du skulle lära Lillebror att simma, och helt sonika kastade honom i vattnet där på udden, där det var DJUPT.  Det är konstigt att han gillar att bada idag. Mamma försökte hindra Dig, men vad kunde hon göra? Katten Du dränkte, fast vi barn grät floder. Den sista hunden, lilla Trulsa, som fick diabetes och blev blind och utmärglad. När ni flyttade kände hon inte igen sig och bumpade hela tiden in i de okända väggarna. Hur jag bönade och bad att ni skulle låta henne somna in, istället för att gå runt som ett levande skelett. Hur jag hotade att aldrig komma ner och hälsa på om ni lät henne leva och plågas. Mamma grät, hon älskade sin hund och ville vara barmhärtig.  Men hon rådde inte på pappas vilja. Fast till slut gjorde hon det ändå, ställde ultimatum, och det fick ske.

Var Du en kärleksfull far? Var det av kärlek Du släpade med oss på oändliga skidturer på söndagarna, ut över Järvafältet, där vi utmattade och genomsvettiga stakade oss fram i Ditt kölvatten, ofta fick vi på slutet bära skidorna för att komma hem, när snön tunnats ut och gruset skrapade mot träet och det bara inte gick att åka längre.

Var det av kärlek Du satte upp Belöningar i form av pengar för betygen vi kom hem med? Det var 25 kronor för ett litet a, kommer jag ihåg. 50 för ett stort. Allt annat gillades inte. En gång när jag hade tio små a:n och några stora kommer jag ihåg att jag fick över 300 kronor, det var mycket pengar på den tiden. Men fick vi någonsin beröm? Jag tror inte det. Är det därför jag hela livet suktat efter beröm och uppmuntran och alltid velat bli bättre, bäst?

Så mycket kan relateras till vår barndom. Kanske kan vi aldrig förstå hur mycket. Men ju äldre jag blir, ju klarare blir insikten.

Jag har älskat hästar hela livet, något Du aldrig förstod. Hästar var för Dig barndomshemmet, gården där i Norrland där hästarna bara innebar  jobbiga tidiga mornar med fodring och rykt.  Sällan deltog Du i vårt liv. Men en gång, i början av min ridkarriär, då var Du med. Det var i Äppelviken, jag hade hyrt den gula ponnyn Max för att rida på utebanan i en halvtimme. När vi väl kommit ut på banan, vägrade Max att ta ett enda steg. Trots att jag smackade och skänklade som en besatt, stod han som fastfrusen i marken. Någon hjälpsam gav mig en pinne som hjälp att få igång honom, men det brydde sig inte ponnyn om, han bara STOD där,  blickstilla. När halvtimmen gått, ringde en klocka borta på stalldörren, en signal att tiden var ute. Detta var något som Max tydligen kände till, för i ett huj satte han av, med mig på ryggen, i full galopp tillbaka till stallet och stannade inte förrän han var inne i sin spilta. Ditt gapskratt kan jag höra än idag, pappa. Av någon underlig anledning fortsatte jag att rida trots denna traumatiska upplevelse, men Du kom aldrig mer och tittade.

Det hade känts bra med en kram någon gång.