ylle - kort och gott

För mycket länge sedan födde jag upp kaniner. Stora Silver, vackra silverskimrande, perfekta. Röda, nervösa Bourgogne, som var slanka och mörkröda, stampade mycket i burgolvet och skrek protester mot det mesta man gjorde. Små, gulliga siamesfärgade dvärgkaniner, med öron som små kålblad och ögon som pepparkorn.

Den sista kaninen jag hade var Herman, en mycket speciell Stora Silverkanin. Han var ensam i sin kull och blev därför mycket upplyft av mig och väl uppfödd av sin mor. Han blev sålunda mycket tam, mer som en hund än en kanin. Herman älskade sin frihet och med tiden flyttade han in i en hästbox på nätterna. På dagarna sprang han lös med en bjällra om halsen. När jag hade sett hur han njöt av sin frihet, grävde sina svala kaningropar i värmen och la sig i dem på rygg, när jag hade sett hur en kanin verkligen beter sig när den får välja, då såg jag också hur fel jag gjort som spärrat in mina kaniner i sina burar. Jag avvecklade hela uppfödningen och hade bara Herman kvar.

Varje kväll ropade jag ut i skymningen "Herman!" och strax hördes bjällrans pling-pling när han kom galopperande. En sån grann kanin! Han tyckte om att ligga i knä och bli struken över den silverskimrande, täta pälsen. Vad jag älskade den kaninen!

En dag när han var bortåt fem år verkade han hängig när jag hälsade god morgon. Han ville inte hoppa ut ur sin box utan låg kvar och flämtade olyckligt. Jag satte mig ner och höll honom i knäet, strök lätt över hans stora, vackra huvud och talade tyst med honom, bedyrade hur kär han var för mig. Så plötsligt riste den liggande kroppen till och han drog en djup suck. Herman var död. Så plötsligt! Jag tröstade mig med att han hade haft ett kaninliv av högsta kvalitet. Att han fick dö i mitt knä. Men egentligen var jag förtvivlad. Jag var inte beredd. Kan man någonsin bli beredd på Döden? Att sorgen ska greppa ens hjärta och hålla det i ett isgrepp. Att saknaden ska kännas som ett hål i ens kropp?

Jag har aldrig mer haft en kanin efter Herman. Men genom åren har jag haft en återkommande dröm, en mardröm. Där har funnits kaniner i små, små burar, kaniner som jag glömt att ge mat och vatten, kaniner som legat döda, förtorkade, ihjälsvultna.

När jag drömt om de döda och svältande kaninerna har jag alltid vaknat upp genomsvettig och med hjärtat dunkande i panik.

Så i går natt. Då drömde jag om ett stall där en man höll på att snickra nya kaninburar. Stora, ljusa kaninburar med gott om plats och med rent spån och stora vatten och matskålar. Där bodde lyckliga kaniner. De värpte för fullt. Vadå - kaniner värper väl inte? Nää, men vem har någonsin påstått att drömmar måste vara logiska? Känslan jag hade i mig när jag vaknade var varm och harmonisk. ÄNTLIGEN hade mina drömkaniner fått det bra!  Gud, låt det fortsätta så!