Min mobildjävul lever sitt eget liv...
V har alla våra ok, uj uj uj, brukade gamla faster Ti på besök mumla, när vi barn kom inrusande med andan i halsen och daggmaskar i händerna...
En del plågas av att leva med kuddar på huvudet p g a fastklistrade tuggummin. Själv har jag fått min Sony-mobil för mina synders skull. Ja, vågar man sig karskt in på det käcka telefoncentret i en av norrorts största inomhusgallerior så får man väl skylla sig själv. Vad var det för fel på min gamla, trofasta Nokia? Ingenting, egentligen, mer än att min bästa kompis skaffat sig en Sony av puttinuttig storlek som hade siffror så STORA att man såg dem utan att behöva gräva efter sina en och halvor till läsglasögon djupt nere i fickorna.
Begär uppstod, trots att jag själv brukar håna dem som går på reklamen om att man måste köpa en ny vassare mobil varje kvartal. Vilket mestadels rör sig om människor med annan kromosonuppsättning än vad jag har, alltså män! Nya elektroniska mockapärer verkar vara oemotståndliga magneter för dem, lika mycket som Madonna-designade kläder och vampiga skor verkar locka till sig de flesta kvinnor. Dock inte mig, min last består av att botanisera och göra slut på pengarna i diverse hästutrustningsaffärer. Men det var en annan historia det!
Min mobil alltså. Jag föll offer för en hårt stylad och självsäker tjej i den där telefonaffären, och hon lurade raskt på mig en liten rund telefon av samma märke som min kompis. Visst hade den STORA siffror, men det visade sig senare att det gällde ju bara när man själv slog numret (!) inte när det ringde upp. Då var siffrorna om möjligen mindre än på min gamla telefon. Lurad!!!!!
Men än värre är att min mobil var försedd med kamera, en helt onödig funktion enligt min mening, eftersom jag helst tar bilder med en kamera värd namnet. Och - avtryckaren för kameran på denna mobil är alltså placerad på ena sidan, i kanten. Vilken ofelbart kommer i kontakt med antingen 1) min ena tumme, rätt stor och platt måste jag tillstå efter decenniers tumsugande 2) det inre av min ficka, där jag placerat mobilen ifråga
Följden har blivit att denna mobil knäpper bilder precis när som helst! "Klick" hörs det från fickan när jag böjer mig ner (OK, låren stramar något mer än vad som är estetiskt godtagbart) Klick hörs det när jag tar upp mobilen för att slå ett nummer. Klick hörs det nästan jämt. Med följd att minnet belastas av ett otal suddiga bilder av min ficka inifrån eller närbild av min hand.
Jag gick tillbaka för att klaga och säga att jag kände mig lurad. Pyttsan, vem brydde sig? "Det går bra att byta till en annan modell", meddelade den hårdsminkade, tuggummituggande tjejen beskäftigt. "Men eftersom Ditt abbonnemang inte går ut förrän nästa sommar så får Du ha två abbonnemang eller betala femtusen spänn för telefonen..." SKIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIT. Vad ska jag med två abbonnemang till? Jag använder inte ens upp den ålagda ringtiden för ETT. Och femtusen, nej tack. Jag får väl tillverka ett bomullsfodrat fodral att förvara eländet i, så att den kanske knäpper något färre bilder. För mobil, det har jag på mig , alltid. Den som lever med hästar vet hur praktiskt det kan vara, att kunna larma någon om man ramlat av och slagit halvt ihjäl sig, eller för att överhuvudtaget bara anträffbar för omvärlden. När man sitter där i skogen på hästryggen och njuter av livet.
En del plågas av att leva med kuddar på huvudet p g a fastklistrade tuggummin. Själv har jag fått min Sony-mobil för mina synders skull. Ja, vågar man sig karskt in på det käcka telefoncentret i en av norrorts största inomhusgallerior så får man väl skylla sig själv. Vad var det för fel på min gamla, trofasta Nokia? Ingenting, egentligen, mer än att min bästa kompis skaffat sig en Sony av puttinuttig storlek som hade siffror så STORA att man såg dem utan att behöva gräva efter sina en och halvor till läsglasögon djupt nere i fickorna.
Begär uppstod, trots att jag själv brukar håna dem som går på reklamen om att man måste köpa en ny vassare mobil varje kvartal. Vilket mestadels rör sig om människor med annan kromosonuppsättning än vad jag har, alltså män! Nya elektroniska mockapärer verkar vara oemotståndliga magneter för dem, lika mycket som Madonna-designade kläder och vampiga skor verkar locka till sig de flesta kvinnor. Dock inte mig, min last består av att botanisera och göra slut på pengarna i diverse hästutrustningsaffärer. Men det var en annan historia det!
Min mobil alltså. Jag föll offer för en hårt stylad och självsäker tjej i den där telefonaffären, och hon lurade raskt på mig en liten rund telefon av samma märke som min kompis. Visst hade den STORA siffror, men det visade sig senare att det gällde ju bara när man själv slog numret (!) inte när det ringde upp. Då var siffrorna om möjligen mindre än på min gamla telefon. Lurad!!!!!
Men än värre är att min mobil var försedd med kamera, en helt onödig funktion enligt min mening, eftersom jag helst tar bilder med en kamera värd namnet. Och - avtryckaren för kameran på denna mobil är alltså placerad på ena sidan, i kanten. Vilken ofelbart kommer i kontakt med antingen 1) min ena tumme, rätt stor och platt måste jag tillstå efter decenniers tumsugande 2) det inre av min ficka, där jag placerat mobilen ifråga
Följden har blivit att denna mobil knäpper bilder precis när som helst! "Klick" hörs det från fickan när jag böjer mig ner (OK, låren stramar något mer än vad som är estetiskt godtagbart) Klick hörs det när jag tar upp mobilen för att slå ett nummer. Klick hörs det nästan jämt. Med följd att minnet belastas av ett otal suddiga bilder av min ficka inifrån eller närbild av min hand.
Jag gick tillbaka för att klaga och säga att jag kände mig lurad. Pyttsan, vem brydde sig? "Det går bra att byta till en annan modell", meddelade den hårdsminkade, tuggummituggande tjejen beskäftigt. "Men eftersom Ditt abbonnemang inte går ut förrän nästa sommar så får Du ha två abbonnemang eller betala femtusen spänn för telefonen..." SKIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIT. Vad ska jag med två abbonnemang till? Jag använder inte ens upp den ålagda ringtiden för ETT. Och femtusen, nej tack. Jag får väl tillverka ett bomullsfodrat fodral att förvara eländet i, så att den kanske knäpper något färre bilder. För mobil, det har jag på mig , alltid. Den som lever med hästar vet hur praktiskt det kan vara, att kunna larma någon om man ramlat av och slagit halvt ihjäl sig, eller för att överhuvudtaget bara anträffbar för omvärlden. När man sitter där i skogen på hästryggen och njuter av livet.
Kommentarer
Postat av: Annaa M
Ha ha, jag har ju en evig följetong om min mobil! De där siffrorna som bara är stora när man själv ringer, kameraknappen som man jämt kommer åt, åh jag känner igen det så väl ändå har jag inte orkat nämna just det eftersom det varit så mycket ANNAT. Och de där tjejerna i butiken. Jag vet PRECIS vad du menar! "Du skulle sagt till direkt att din telefon inte var bra så kunde du haft en chans att byta." Men det gjorde jag ju! I stort sett varenda dag tills jag inte orkade mer. Och det var INGEN som sa något om lämna tillbaka. Det var bara jag som var korkad och inte begrep. Brrr...
Trackback