ylle - kort och gott

Ha ha, där fick jag Dig allt! Redan rubriken fick väl de flesta av er att krokna och genast klicka er vidare till något annat, roligare. För vem vill läsa om en medmänniskas plågade kroppsdelar? Ingen!!!!  Det är sanningen.

Jag är likadan. När man artigt frågar någon hur det är, och denna person genast börjar berätta i detalj om sina krämpor, små eller stora, så har jag svårt att hålla tillbaka en gäspning och en önskan att befinna mig någon annanstans....

Men nu ska jag berätta om mitt knä. Vi har en rätt lång historik bakom oss, med krämpan menar jag då. För övrigt har mitt knä och även de övriga kroppsdelarna kämpat med mig i över ett halvt sekel, de stackarna.

Mitt knä började protestera för 4-5 år sedan. Det gjorde ont när jag försökte gå med det, till och från. Ibland var det så illa att jag knappt kunde gå upp eller nerför trappan. Något var alltså fel.Jag passade på att fråga min Älsklingsortoped, när jag ändå var på besök hos honom för att få min trasiga arm åtgärdad. Han är så vänlig och effektiv, så han skickade mig genast till röntgen. Där kunde man inte upptäcka någonting. "Nåja", tröstade han mig, "det är inte alltid att man ser meniskskador och sånt på röntgen.." Han är noga med att man inte ska känna sig inbillningssjuk, min ÄO (Älsklingsortoped alltså) Säger man att man har besvär med någon kroppsdel så tror han på en, till skillnad mot många andra läkare.

Nu verkar jag ha en förmåga att bli "frisk", dvs just det ontet försvinner när det är dags att visa upp det för läkaren. Även om jag skulle ha fyrtio graders feber hemma och känna mig nära döden, så nog sjutton känner jag mig mycket bättre bara jag hamnar i doktorns väntrum, och jag skäms nästan för att besvära de jäktade vitrockarna. ÄO hade i alla fall satt upp mig i operationskön för knäoperation av typ titthål. Enkelt och avklarat på en kafferast. Givetvis blev knäet allt bättre när vi närmade oss datumet för operation.

Så bra att jag kände mig tvungen att ringa och avboka operationen. Det fanns förstås massor med människor som hade bättre behov av min tid hos ÄO. Vad tror ni hände? Veckan efter den operation som inte blev av, lade knäet av totalt och gjorde ondare än någonsin... Men jag skämdes för mycket för att våga ringa upp och besvära ÄO igen. Det får väl vara måtta på veligheten.

Sedan dess har jag ätit glucosamin men periodvis lidit av ett knäont som gjort att jag inte kunnat gå några längre sträckor. Via husläkaren ställdes jag på kö till ortens lokala ortopedavdelning. Något måste ju göras, det var helt klart. Efter en väntetid som hade räckt för att både tillverka och föda en baby, kallades jag dit. Givetvis fick jag tid just i en period som var litet bättre ur knäsmärtohänseende. Men min tilltro till läkarkåren är sådan att jag trodde att de kunde konstatera att något var fel, även om det inte var inne i en akut fas.

Jag linkade in på ortopediska avdelningen, jag haltar ofta men denna gång gjorde jag det med mer eftertryck för att man skulle förstå att jag minsann inte var någon hypokondriker. Efter en lång väntan i ett enskilt rum (varför kan man inte få vänta ute i väntrummet där det i alla fall finns tidningar att läsa och människor att glo på?)  så trippade en otäckt ung läkare in. Han såg ut som om han knappt gått ut gymnasiet, varför känns det ofta så nuförtiden? Kan det ha att göra med min tilltagande ålder? 

Jag visade upp mitt plufsiga knä och skämdes över mina håriga ben, varför o varför hade jag inte rakat dem? Han kastade en kort blick på knäet och gjorde väl en eller annan vridning på det, hela undersökningen tog knappt en minut. Då hade han tydligen konstaterat att det inte var något fel på det. "Men jag har väldigt ont.." försökte jag, "tidvis kan jag knappt gå..."  Ta en Ipren, föreslog han, och jag såg framför mig den fåniga blåvita Iprenmannen som sjöng sin löjliga Ipren-sång. "Jamen.." protesterade jag och skulle just börja räkna upp alla olika smärt- och antiinflammatoriska tabletter som jag redan tagit och som inte hjälpt mer än temporärt...

Men han tyckte tydligen att ämnet var färdigdiskuterat. Istället lyfte han upp sin ena fot och pekade med lidande min på sin hålfot: "Jag har själv plattfot och det kan ställa till mycket besvär" berättade han. Sedan var han plötsligt borta och där satt jag snopen kvar i rummet och undrade vad som hänt. Varför hade jag inte hunnit protestera mer och KRÄVA någon mer åtgärd? Jag som normalt inte är någon mes hade inte fått en syl i vädret. 240 spänn fattigare och något knäckt linkade jag hem igen.

Detta var ett år sedan, nu har jag definitivt tröttnat på det krånglande knäet och ringt ÄO igen. Ska få komma dit om en månad. Och denna gång tänker jag inte backa ur!