ylle - kort och gott

Stafettpinnen går vidare till ylle som jag tror kommer kunna reflektera alldeles ypperligt över en intressant fråga: Hästhållning: ett moraliskt dilemma eller till gagn för häst och ryttare?

Jag begåvades med ovanstående ämne av http://selig.se

Hästhållning - ett moraliskt dilemma eller till gagn för häst och människa?

Hästen är ett av naturen fritt kringströvande flockdjur med starka flyktinstinkter såsom varande bytesdjur. Hästen är således starkt beroende av sina flockmedlemmar, man håller ihop, varnar varandra för annalkande faror och vid minsta anledning galopperar hela flocken iväg, anförd av flockledaren som oftast är ett äldre sto, påfösta av flockens hingst (som alltså tvärtemot vad många tror inte är flockens ledare)

En ensam häst på stäppen har tämligen svårt att klara sig.

Människan håller hästen fången för sitt eget höga nöjes skull. I vår del av världen kan man knappast längre betrakta hästen som ett arbetsdjur. En del människor stänger in det forna stäppdjuret i trånga, ofta mörka lådor, kallade boxar eller spiltor. Där får hästen tillbringa de flesta av dygnets timmar, ofta isolerad från sina artfränder. Många hästar släpps inte ens ut i friska luften, av rädsla för att de ska "skada sig". Eftersom en häst har ett enormt rörelsebehov, händer det nämligen att hästen, vild av glädje, bockar och brallar runt om den kommer ut i frihet i en hage, den må vara hur liten som helst. Och då kan den givetvis skada sig, stel och galen som den är.

En frustrerad häst kan försöka få utlopp för sitt rörelsebehov genom att röra sig i sin låda. Den kallas då boxvandrare, eller vävare, och det betraktas som ett sjukt beteende. Ibland tar människan "bort" en sådan häst, dvs avlivar den.

Människan vill rida på hästen, det är därför den hålls som tamdjur. Av ren instinkt anser hästen att en varelse som kravlar runt på dess rygg är ett rovdjur. Hästens första instinkt är alltså att snabbt göra sig av med varelsen. Den bockar förtvivlat, och människan kan ramla av och slå sig. De flesta hästar är mycket godmodiga och finner sig snabbt i detta kravlande, bankande och ryckande. De som inte gör det, "tas bort" av människan, dvs avlivas. De  var oridbara, eller "tokiga".

Många hästar är missförstådda. Många människor tror att hästen finns till enbart för hans eller hennes höga nöjes skull. De struntar i hästens egentliga behov av flockmedlemmar, ständigt sökande efter lågproteinfoder, dvs grovfoder som gräs och rötter. De struntar i hästen behov av att kunna röra sig över stora ytor, såväl långsamt som snabbt. De betraktar hästen som de skulle betrakta en annan människa och packar in dem i tjocka, varma täcken, för att de inte ska kunna sköta sin päls som vilda hästar gör, nämligen genom att rulla sig på marken och bli smutsiga. Människan tycker nämligen ofta att det är jobbigt och tidskrävande att sköta en smutsig häst.

De flesta hästar överlever som människans slavar. De är som tidigare nämnts oerhört godmodiga, tålmodiga och dessutom anpassningsbara djur. Men en del hästar ger helt enkelt upp och tappar lusten att leva. De kan bli deprimerade eftersom de lever ett så onaturligt liv. Då är de inte så roliga att rida,  kanske "tas de bort", dvs avlivas.

Hästar som står många av dygnets timmar i en liten låda, dvs box, blir stela i leder och muskler. När människan tar ut dem och rider dem utan att värma upp dem innan, kan de lätt skadas och börja halta. Många människor vill inte ta hand om sina halta hästar, så de "tas bort", dvs avlivas.

Av det jag skrivit kan Du kanske dra slutsatsen att jag tycker att det är fel att människan överhuvudtaget håller hästar som sina tamdjur? Om detta var fallet, skulle det säkerligen inte finnas några hästar i dagens värld. Det måste alltså gagna hästen som art att den kan vara människan till lags. Och för många människor betyder hästarna oerhört mycket, inte bara som sportredskap, utan som kännande, vackra varelser som kan lyfta våra själar långt över vardagens trista slit. Hästar kan göra människor lyckliga bara genom att finnas till. Alltså gagnar det människan att hålla hästarna hos sig.

Det moraliska dilemmat att hålla hästarna fångna kan i stället lösas genom att människan lär sig så mycket som möjligt om hästen som art, om hästens naturliga behov. Då låter man hästen så långt det är möjligt själv bestämma om den vill söka skydd eller inte. Man ger den möjlighet att röra sig så mycket den önskar, man ger den flockkamrater och man utfodrar till största delen med grovfoder istället för kraftfoder. Man rider den efter dess fysiska och psykiska förutsättningar och kräver aldrig mer än den klarar av. Man behandlar den vänligt och med respekt. Den som inte kan göra det som räknats upp här, bör heller inte skaffa sig häst.

Till min stora glädje börjar högkvalitativ lösdriftshållning av hästar att slå igenom allt mer i Sverige. Till gagn för både människa och hästar! Som slutsats och svar på frågan om HÄSTHÅLLNING ÄR ETT MORALISKT DILEMMA så svarar jag alltså, ja, för att man (jag) aldrig är helt säker på att hästen verkligen har det optimala livet. Men om man har ett öppet sinne och lär sig att lyssna på sin häst, så är jag säker på att såväl häst som människa kan få ett liv fyllt av glädje....

Bloggstafettpinnen lämnas nu vidare till http://hakkesnack.blogsome.com/ 

Ämnet är KOMMER MÄNNISKAN ATT TA KÅL PÅ SIN EGEN ART INNAN JORDEN FÖRINTAS AV ANDRA ORSAKER?