ylle - kort och gott

I dagens elektroniskt snabbt svindlande värld utsätts vi för säkert miljoner intryck varje dag. Man kan tycka att det är underligt att vår hjärna hänger med i allt detta, men det gör den rätt ofta INTE. Hur ska man annars förklara alla dessa utbrända, apatiska och avstängda människor. De orkar helt enkelt inte med alla "in-puts"..  Världen snurrar fortare och fortare och många vill hoppa av....

Och man kan fråga sig vem som är mest frisk? Den som försöker hänga med och frestar sina stressnivåer långt utöver limiten, eller de som föredrar att stänga av och sätta en säck över huvudet?

Jag är övertygad om att en del av lösningen för överlevnad heter TRÅKIGHET. Vi måste lära oss att kunna ha tråkigt och uppskatta även den formen av icke-sysselsättning!

Jag har arbetat med ungdomar och barn i över trettio år, och med åren slogs jag av att de unga fick allt svårare att sysselsätta sig själva. Har man vuxit upp i en värld där man förväntas att HELA TIDEN vara sysselsatt med något, och att NÅGON ANNAN bestämmer vad man ska göra och hur, då blir det förstås svårt att komma med egna initiativ. Redan från början stressar mammorna sina bebisar med allehanda olika aktiviteter som babysim, babysång, babydans och jag vet inte vad.
 
När de små efter några år anländer till Dagis så blir de hela tiden sysselsatta av energiska pedagoger, som bestämmer när det ska lekas, kissas, sjungas, kladdas osv. Allt sätts i händerna på det allt passivare barnet, och när det så småningom kommer upp i tonårsmonsteråldern så fortsätter det inre kravet på att man ska sättas i aktivitet av någon annan. Den egna fantasin har hämmats totalt i sin utveckling, och det enda man möjligen kan komma på alldeles själv, utan frenetisk uppmuntran från pedagogerna, är att ha sönder det som andra byggt upp.

Även vuxna verkar lida under kravet på ständig aktivitet. "Jag har inte TID" lyder den ständiga klagovisan. Vadå, tid är väl det vi har, det handlar bara om att utnyttja den på bästa sätt. Att inte hela tiden låta omgivningen bestämma vad tiden ska användas till. Men eftersom en fulltecknad almanacka verkar vara vår tids mått på framgång, så upplevs en dag som bara ägnas åt att lukta på blommorna som totalt bortkastad. Tills möjligen Döden eller Svår Sjukdom knackar på vår axel och påminner oss om vår egen dödlighet. Då vaknar plötsligt många upp och inser att tiden här på jorden är begränsad och att den kanske skulle användas till något bättre än att springa runt i ekorrhjulet?

Jag tycker att det borde införas en lag som tvingar oss att avsätta ett antal timmar per vecka till att göra - precis INGENTING! Att ha tråkigt helt enkelt! För det är när vi har tråkigt vi kan hitta vårt eget inre, lära oss att lyssna på de små, små tecknen,  fjärran från stoj och högljudda vrål. Att känna doften från en blomma, höra hur daggen droppar från plåttaket, se det vackra i den lilla världen. Det finns ett indianskt ordspråk som handlar om att man inte får resa för snabbt, för då hinner själen inte med. Hur många har inte rest iväg från sin själ? Och har så bråttom att de kanske aldrig hittar den mer?

Och dessutom -  om vi inte kan ha tråkigt, hur ska vi veta när det är roligt då?

Du skulle ha blivit 96 i dagarna. Men Du blev "bara" 84. Cancern tog Dig, som så många andra. Du låg där så liten och tunn i sängen och frös på slutet. Vår starka, kraftfulla far. Så hjälplös mot värken. Men Du ratade sparrissoppan jag kokade åt Dig, där på den ombonade hospisavdelningen. "Usch!" skrek Du, "inte sån där soppa."  Plötsligt hade Din riktiga röst kommit tillbaka, om bara tillfälligt. Den tunna, pipiga, den var bara skrämmande. Men, det fanns ju inget annat i köket, just då. Så det blev ett extra duntäcke istället.

Vi samlades där, hela familjen, för att ta farväl. Jämt när vi vuxna barn träffades, hade vi svårt att låta bli skämten. Vi pratade om något, och så bubblade skratten. "Skratta inte" hördes en arg röst från sjuksängen. Det var viktigt för Dig. Döden var i antågande, och då fick man minsann inte skämta. Allvar och sorg hade en stor plats i Ditt liv. Ibland kändes det som om de döda var mer betydelsefulla än vi som levde. Allhelgonhelgen släpades vi runt olika kyrkogårdar för att tända ljus och stå där och se allvarliga ut en stund. Då fick man inte prata glatt eller skratta. Var fanns skrattet i Ditt liv?

Vår fader, som är i Himmelen? Hurdan var Du egentligen? Jag har svårt att komma ihåg något annat än de gånger Du skrämde oss. Gick in i garderoben med min syster och mig, och släckte ljuset. Sen tände Du en ficklampa och stack in den i munnen. Det otäcka röda ansiktet såg ut som ett monster och vilt skrikande flydde vi ut, till ljuset och mamma och tryggheten. Det stela tomteansiktet som skrämde mig halvt till döds där jag liten och förväntansfull väntade på tomtens paket. Fredagen den trettonde-mördaren hade inte kunnat skrämma mig mer effektivt.

Eller när Du skulle lära Lillebror att simma, och helt sonika kastade honom i vattnet där på udden, där det var DJUPT.  Det är konstigt att han gillar att bada idag. Mamma försökte hindra Dig, men vad kunde hon göra? Katten Du dränkte, fast vi barn grät floder. Den sista hunden, lilla Trulsa, som fick diabetes och blev blind och utmärglad. När ni flyttade kände hon inte igen sig och bumpade hela tiden in i de okända väggarna. Hur jag bönade och bad att ni skulle låta henne somna in, istället för att gå runt som ett levande skelett. Hur jag hotade att aldrig komma ner och hälsa på om ni lät henne leva och plågas. Mamma grät, hon älskade sin hund och ville vara barmhärtig.  Men hon rådde inte på pappas vilja. Fast till slut gjorde hon det ändå, ställde ultimatum, och det fick ske.

Var Du en kärleksfull far? Var det av kärlek Du släpade med oss på oändliga skidturer på söndagarna, ut över Järvafältet, där vi utmattade och genomsvettiga stakade oss fram i Ditt kölvatten, ofta fick vi på slutet bära skidorna för att komma hem, när snön tunnats ut och gruset skrapade mot träet och det bara inte gick att åka längre.

Var det av kärlek Du satte upp Belöningar i form av pengar för betygen vi kom hem med? Det var 25 kronor för ett litet a, kommer jag ihåg. 50 för ett stort. Allt annat gillades inte. En gång när jag hade tio små a:n och några stora kommer jag ihåg att jag fick över 300 kronor, det var mycket pengar på den tiden. Men fick vi någonsin beröm? Jag tror inte det. Är det därför jag hela livet suktat efter beröm och uppmuntran och alltid velat bli bättre, bäst?

Så mycket kan relateras till vår barndom. Kanske kan vi aldrig förstå hur mycket. Men ju äldre jag blir, ju klarare blir insikten.

Jag har älskat hästar hela livet, något Du aldrig förstod. Hästar var för Dig barndomshemmet, gården där i Norrland där hästarna bara innebar  jobbiga tidiga mornar med fodring och rykt.  Sällan deltog Du i vårt liv. Men en gång, i början av min ridkarriär, då var Du med. Det var i Äppelviken, jag hade hyrt den gula ponnyn Max för att rida på utebanan i en halvtimme. När vi väl kommit ut på banan, vägrade Max att ta ett enda steg. Trots att jag smackade och skänklade som en besatt, stod han som fastfrusen i marken. Någon hjälpsam gav mig en pinne som hjälp att få igång honom, men det brydde sig inte ponnyn om, han bara STOD där,  blickstilla. När halvtimmen gått, ringde en klocka borta på stalldörren, en signal att tiden var ute. Detta var något som Max tydligen kände till, för i ett huj satte han av, med mig på ryggen, i full galopp tillbaka till stallet och stannade inte förrän han var inne i sin spilta. Ditt gapskratt kan jag höra än idag, pappa. Av någon underlig anledning fortsatte jag att rida trots denna traumatiska upplevelse, men Du kom aldrig mer och tittade.

Det hade känts bra med en kram någon gång.

Varför - ja varför? - har jag så himla svårt att hålla truten? Jo, för att det finns så mycket som måste kommenteras, så mycket som tål att tänkas på, så mycket som måste UT!

"Glöm inte att koppla in hjärnan innan Du startar munnen", stod det på en skylt i en verkstad. Så klokt och sant... men ibland måste man få vara spontan och REAGERA! Tänk om alla hela tiden måste tänka efter och vara säkra på att det som kommer ut ur munnen måste vara väl genomtänkt, välformulerat och klyftigt? Då skulle väl knappt någonting bli sagt?

JAG ÄR INTE SÅ TOKIG
JAG DUGER
DET KUNDE VARIT VÄRRE

är tankar som  ALLT oftare kommer i mitt huvud nuförtiden. En from tacksamhet över livet och att man trots allt ännu finns med. Om inte i täten, så i alla fall i periferin.

Mina foton blir allt sämre. Snälla tomten, kom med en ny digital systemkamera till mig! Jag har så svårt för de här små kompakta burkarna. Mina feta stora fingrar kan knappt trycka på rätt knappar. Hela tiden händer fel saker. Jag saknar min Pentax. Men vem kan fotografera med FILM nuförtiden? Just att kunna slösa med bilder och sen snabbt kolla dem i datorn och sortera ut de fåtal som jag gillar, det är ju hela grejen, det är FANTASTISKT!

Låt mig somna ikväll. Låt mig sova hela natten igenom. Låt mig vakna utsövd i morgon bitti. Snälla tomten!

Läste just Mia Törnbloms lilla bok "Självkänsla nu!". Först trodde jag, som vanligt full av mina förutfattade meningar, att det var en till hurtig predikar-bok i mängden. Men den här var litet annorlunda och med många klokheter i sig.

Jag tror allt att den träffade mitt i prick i många avseenden. Att låta andra  människors osäkerhet styra min jag-uppfattning, hur dumt är inte det? Det stjäl ju bara energi! Att undra så mycket över vad andra tycker eller tänker, OM MIG, och i sin inbilskhet ens tro att de tänker på MIG? När det i verkligheten är så att man i det stora universum egentligen inte betyder mer än en harlort? DET kan sätta ens problem i rätta perspektiv. Vi är alla så självupptagna att vi har svårt att se mycket längre än näsan räcker. Och jag som har en sån kort näsa!

Att tro att man måste vara på ett speciellt sätt för att bli omtyckt. När verkligt stor generositet i värsta fall kan ge människor ett livslångt dåligt samvete. Vilket i sin tur gör att de undviker en! Visst kan det vara så...

Nää, det är bara att klampa vidare och vara sig själv. Glo sig i spegeln varje dag och älska sina expanderande former och nypa sig i kinden med ett glatt "Vad SÖT du är i dag, lilla älskling!" Även om håret ser ut som lesset Svinto och de gråa stråna invaderar den förut nån-slags-blonda-nyansen. Att varje kväll i en bok skriva upp något bra man gjort under dagen. Som exempel ger Mia "Idag har jag INTE tagit livet av mig..."  Snacka om positiv syn!

Jag ser fram mot ett pärlband av lyckliga, självälskande dagar, där jag på kvällarna ivrigt kan nedteckna i min lilla bok allt bra som jag gjort. "Idag slog jag INTE sönder ett enda glas när jag plockade ur diskmaskinen" eller "jag tänkte inga elaka tankar om mina medmänniskor idag". Tja, varför inte? Kommentarer som förut fått mig att deppa ihop i min ensamhet ska jag hädanefter sätta in på kontot "Vad synd det är om henne/honom som säger så, hon/han måste må riktigt dåligt..." Och så möter jag mitt glada grin i spegeln och betygar spegelbilden hur bra jag är och hur mycket jag kan... Och jag ska ta mina medmänniskor för vad de är, med fel och brister och förtjänster. Den enda människa man egentligen någonsin kan ändra på, är mig själv. Så sant, så sant...

Varför inte? Det kan vara nyttigt att byta perspektiv ibland. Eller som någon sa "Varför gå här i lera och sörja när man kan vara ute på isen och ha det glatt...." Ehh?