Fel adress...
Sandaldags.
Skiraste grönt...
Nu ska här studsas fram!
Igår hittade jag ett par superdojs från Oasics. Såg ett program på Discovery hur de framställde dessa skor, med dubbla gelbottnar osv. De var väldigt sköna, fanns några par på rea, fast även reapriset var hutlöst. Men man måste unna sina fötter det bästa. Och fina är de också!
Kan ni se (höra) mig och mina skor på promenad? Studs - host - studs - host....
Vitsipporna är helvilda i år!
Glömde....
Hur håller man en blogg vid liv?
Man försöker att skriva inlägg varje dag, men helst inte FÖR många per dag. Annars blir det tröttsamt!
Man håller inläggen tämligen korta. Långa följetonger intresserar ett fåtal. Om det inte gäller ett ämne som VERKLIGEN intresserar en förstås! Men det får inte heller vara alltför korta inlägg, typ "vackert väder idag". Det lär väl inte vara så fascinerande att läsa?
Man försöker att ha med bilder, om inte vid varje inlägg så i alla fall ofta. En förebild är bloggen http://www.lifeofleif.com/ Härliga bilder och en mycket humoristisk vinkling, tycker jag!
Det är bra att vara personlig, men kanske inte alltför privat. En del människor tycker inte att det är behagligt att få läsa detaljer om folks sexliv t ex....
Det är bra om skribenten kan variera sig. Gillar man att skriva dikter, så kan man lägga in nån ibland. Men inte jämt! Och folks dagliga klädsel kan då inte jag finna speciellt intressant den heller.
Får man inga läsare så var det inget vidare med bloggen. Eller också hittade ingen dit! Det gäller att synas i bloggvärlden, med fräcka inlägg, på bloggkartor och via diverse flöden om vilka jag intet vet....
Tack för all omtanke!
Idag är det en krispig och vacker morgon. Lille hund lurade allt ut mig på en längre promenad. Så vackert det är! Förr var våren en självklarhet som kom och gick. Nuförtiden känns varje vår allt värdefullare för mig.
Har ni tänkt på alla vackra detaljer som finns runtomkring oss? Som tallbarr t ex. Titta på dem riktigt nära och se hur vackra de är!
Och hur de doftar!
Såg en stubbe som jag går förbi nästan varenda dag, men om man verkligen SER och inte bara tittar, så ser man även hur vacker DEN är!
Här händer inget
Cinnamons första hinder
Ni kan läsa mer i http://ponnyflickornasblogg.bloggagratis.se Vill Du läsa, är det bara att klicka på texten här innan, så kommer Du dit.
Så här fint såg det ut:
Jag måste bara.....
Det här är valacken Isak som med sin ägare Agneta vid tömmarna drar en elegant gammal vagn. Isak är en korsning mellan morganhäst och new forest och en särdeles vacker kille. Agneta är en modig tjej i sina bästa år, vilket bevisas av att hon är ute och kör sin häst med en sån här vagn som egentligen kanske skulle passa bättre på museum... Det är lätt att nåt brister i det gamla träverket. Jag har sett åtskilliga såna BRISTNINGAR. På 80-talet, när vi började körtävla, var det nämligen var och varnnan vagn av det här slaget som deltog i tävlingarna. Nuförtiden är det vagnar av metall och med gummihjul som gäller vid tävling, tystare och lättare på alla vis.
Men varför ska jag vara en sån kraxekorp? HEJA AGNETA OCH ISAK! (Och jag håller tummarna för att denna vagnen håller tills den nybeställda kommer....)
Här har ni Isak i närbild:
Fåglarna i mitt bröst
Förkylningens hårda fingrar börjar släppa sitt grepp. Igår orkade jag gå hela rundan runt hagarna, det är väl en 800 meter sådär, utan att stanna och flåsa.
Men när jag lagt mig! Det börjar pipa och kvittra nåt förfärligt nere i bröstet. För varje andetag kommer nya fascinerande ljud. Irriterande! Jag hostar och harklar och det blir bara värre. Slemlösande, bronkvidgande, ja jag har tagit all tänkbar medicin som ska underlätta. Men icke!
Så här måste det jämt kännas för den som har astma, tänker jag och hinner sända en medlidandets tanke till alla dem. Innan jag måste börja nästa hostanfall. Vem vill gå och lägga sig då? Jag sitter uppe halva natten.
Mitt i naturen
Välkomna vita blommor!
Det är alltid lika fantastiskt när vitsipporna slår ut i backen!
Tacksam
Ibland är det lätt att ta verkligheten, det man har, för givet. Men det gäller att komma ihåg drömmarna. Hur det på varje önskelista genom hela barndomen alltid överst stod "en ponny". Alltid. Fast jag mycket väl visste att det var en omöjlig önskan.
Så för 34 år sedan blev drömmen sann, jag köpte en egen häst! En alldeles egen häst, 13 år gammal, mörkbrun gränsades till svart, med bred bläs och vita sockor.
Och nu har jag tre hästar, en islänning och två små welsh mountainflickor! Som är alldeles mina egna! Det är sant, ibland måste man nypa sig i armen, för att förstå vad man har här i livet och verkligen uppskatta det...
Du som saknar Lille Hunds medverkan här på min blogg kan hitta hans EGEN blogg genom att klicka på den här länken http://litenpudelbloggar.bloggagratis.se
Och Du som vill följa ponnyflickornas äventyr hittar deras blogg på http://ponnyflickornasblogg.bloggagratis.se
Det första gröna!
Mina första pelargoner
När jag fyllde år i mars fick jag två pelargonsticklingar i present. Och inte vilka som helst, utan en "Mystery" och en "Springfield black". I åratal har jag beundrat min granne Veronicas fantastiska "raspelargoner" därnere i deras växthus, och just de här sorterna gillar jag bäst, riktigt mörkt röda, nästan mot svart.
Jag har aldrig tidigare haft "riktiga" pelargoner, bara såna där "sommarbroilers" som blommar över sommaren och sen tar slut helt. Nu är frågan om jag kan få dessa att överleva. De senaste tio åren har mina "gröna fingrar" inte varit så där väldigt framgångsrika, de blommor jag fått har dött inom en snar framtid, och de enda jag lyckats klara har varit mina gröna små "bonsaiträd" som mot alla odds fortsätter att leva och vara gröna.
Så här ser sticklingarna ut idag: (katten i bakgrunden är ur Hermine Kellers förnämliga djurskulpturkollektion)
Mystery är den litet mindre till vänster. Den som verkligen prunkar är "Springfield black". Så här vacker ska den bli när den blir stor....
En morgon av nåd
Hur kan en förkylning slå ut en människa på detta sätt? Förkylning är ju trivialt! Inget att orda om!
Var ändå tvungen att åka och titta till islandspojken igår. Min älskling följde med och körde bilen, jag var inte säker på att jag skulle ha klarat av det annars. Orkade inte borsta eller nåt, han fick bara sin balja rakt upp och ner.
När vi kom hem satt jag som i koma resten av dagen. Det var olidligt varmt inne. Tills jag kom mig för att kolla tempen, det visade sig att jag hade 39 grader, så det var febern som gjorde mig het. Orkade ingenting. Sån tur att jag har en huslig man som pysslar om mig. Han lagar mat och serverar té och grejar.
Rasslet i bröstet gjorde att jag hostade och hostade tills det kändes som om lungorna var stora öppna sår. Förskräckligt.
Så när jag vaknade i morse och kände mig litet bättre, var det läge för att känna sig tacksam. En morgon av nåd, det är vad det är!
Bloggar och kommentarer...
Kommentarer vill jag gärna ha, inte för att ständigt inhösta beröm eller läsarnas ovationer över det jag skrivit. Utan mer för att få till någon slags kommunikation, ett bevis på att någon läser och kanske reagerar. Utan kommentarer blir bloggen ungefär som om jag stod mitt i en grupp människor och talade rakt ut i luften (vilket händer ibland) utan att någon egentligen lyssnar. Litet surrealistiskt alltså.
Så snälla läsare, försök att någon gång emellanåt klämma in en kommentar. Det ger bloggen näring. Annars blir det som att maila eller skriva brev till folk och aldrig få svar. Tänk på det. Kram på er och ha en härlig dag!
Den här bilden måste jag dela med mig av. Det var tidigt i tisdags morse, måndagen hade bjudit på hällregn och hagel, så marken var genomblöt. Morgonsolen värmde upp det fuktiga som steg upp som trolska dimmor. Det var så otroligt vackert. Men tillståndet varade bara i cirka 10 minuter, sen försvann dimmorna.
Älskade hästar!
Jag lovade er att inte klämma in för mycket av vardagsinformationen kring mina djur, de har ju numera sina egna bloggar här: http://litenpudelbloggar.bloggagratis.se och här: http://ponnyflickornasblogg.bloggagratis.se , så är ju en stor del av mitt liv och mitt hjärta uppfyllt av dem - så ett och annat inlägg får ni stå ut med även fortsättningsvis!
Jag kan se mina små vackra ponnyflickor från köksfönstret HÄR!
Det svarta konstiga som syns i förgrunden är en ljuskrans som lyser vackert när det mörknar....
Studier i katt
Lusthuslängtan
Nu börjar jag längta efter de ljumma kvällarna nere vid lusthuset, med kvällssolen svepandes in, målandes allt i en gyllene färg...
Karismakoden
Det här med kroppsspråket har jag länge tyckt vara fascinerande. Hur vi människor lyckas kommunicera till stor del utan ord, fast många inte ens är medvetna om det.
Hur vår kroppshållning, vårt röstläge, ansiktsuttryck osv ger en mångfald budskap om vad vi egentligen tycker. Innerst inne. Munnen kan le och säga positiva saker, men vi kan med kroppsspråket ändå avslöja för omgivningen att vi inte alls är positiva utan tvärtom rätt fientligt inställda.
Du har väl lagt märke till att vissa människor direkt får Dig att må bra, medan andra kan få Dig att känna ett vagt obehag? Utan att Du riktigt kan sätta fingret på varför. I boken har Du svaren! Läs den! Förutom att få förklaringar till mycket, får Du också tips om vad Du kan göra för att förändra det intryck Du gör på andra, hur Du kan förbättra Din karisma, kort sagt. Och vem vill inte framstå som trevlig, öppen och intressant?
Kattbesök
Vår rara grannkatt Truls kommer på besök mellan varven. Han får ingenting att äta här, det ska man hålla på tycker jag, men klapp och glada tillrop får han alltid. Sammie gillar honom, och se hur lika de är!
Oj, nu blir väl Bella svartsjuk igen... aj aj aj
Bäst att låtsas att jag inte bryr mig....
Läs bipacksedeln och bli FÖRVIRRAD!
Jag fick ögonmedicin till min hund, som hade irriterade och röda ögon, troligen en inflammation orsakad av små hår från klippningen. När jag läste på bipacksedeln stod det att medicinen "kan ge irriterade, röda ögon och orsaka inflammation..."
VA?
Medicinen ger alltså just det som den ska bota?
Samma sak gäller många humanmediciner. Min läkare har varnat mig för att läsa bipacksedlarna. "Där står så många eventuella biverkningar uppradade, så Du kommer aldrig att vilja ta medicinen ifråga!" sa han. "Och man måste alltid väga medicinens positiva verkningar mot ev biverkningar..."
Han har rätt. De flesta mediciner ser ut att kunna göra en ordentligt sjuk. Det är leverpåverkan, sömnproblem, viktuppgång, darrningar, högt blodtryck, hjärtklappning, jag vet inte vad.... Förmodligen måste tillverkaren rada upp allt som någon gång på miljonen skulle KUNNA hända, för att gå fri vid ev stämningar och rättegångar (i USA t ex)
Men det kan inte hjälpas, vissa mediciner gör nog ändå mer nytta än skada. Bättre då att inte läsa bipacksedeln.
Another Birthday girl!
-och idag fyller minsann Cinnamon tre år! Så det blir fölsedagsmojöttej idag också! Tack alla bloggvänner för era varma tankar och hälsningar!
The Birthday Girl
Idag fyller Exzentrics Nyponros ett år!!!
Matte mår inget vidare, förkylningen har slagit till ordentligt, men en födelsedagsmorot måste man ju få ändå.....
Liten flicka växer på sig!
Nyponros ser ibland riktigt vuxen ut. Jag tycker att hon är vansinnigt vacker! Men OK, nosluddet är för stort. Fast det har underlättat för henne att börja gilla grimman, hon hade stora aversioner mot att den kliade på nosen i början. Hon fyller ett år i morgon! 
OBS fläcken på bakdelen är inte smuts, hon har en svart fläck där!
T o m blåsipporna är ledsna!
Den magiska kammen är - MAGISK!
Har Du en pålle med delar av vinterfällen kvar? Mitt råd är då: Prova den magiska kammen! Den är supereffektiv! Du kardar bort lång päls utan att den yr runt huvet på Dig, istället fastnar alla hår snällt i kammen och kan lätt lyftas av och förpassas till lämpligt ställe. Man skulle tro att hästarna upplever det som obehagligt när den raspar i pälsen, men hittills har ALLA hästar njutit i fulla drag, från liten till stor! Det känns väl ungefär som när de hjälps åt att gnabba varandra i pälsen, kan tänkas.
Pudelpromenad
Det är otroligt hur bra alla pudlar verkar samsas. Förutom en eller annan morrning då, när en närgången hanne besvärar någon av tikarna, men aldrig mer än så.
Igår vandrade vi runt Färsnas vackra naturområde. Kul, tyckte både hundar och människor!
Kungligt boende
-eftersom han ser fram emot det här:
Löshoppningsträning
Igår var vi ett gäng hurtiga kvinns som löshoppade ett gäng hästar (ponnier) på Marika Teinerts förträffliga bana. Alla var hur duktiga som helst. Se bara här:
Agnetas vackre Isak (korsning morganhäst x new forest) visade snygg stil. Han har minsann varit med förut.
NybörjarenTigur, islänning och bara två år, tyckte nog att det här var kul:
Weslhstoet Nattens Ariel visade att hon kunde kontrollera sina långa ben i eleganta språng
Likaså welshstoet Saga...
Sist men inte minst visade russet Diva framhovarna....
Mattes Älskling Vhiskur tog också några skutt, men då hade matten förstås inte kameran framme...
Grobianen i mig/Vem är Leo?
Bordercollien var värst, som vallhund var den precis i hasorna på Nyponros, som såg ut att springa för livet. Jag hörde hur en av kvinnorna gastade "Leo, Leo" utan att få något gehör. Några sekunder blev jag stel, som man kan bli när något förskräckligt händer som man inte trodde var möjligt. Sen fick jag luft i lungorna och skrek "Koppla era ....... hundar" med tordönstämma. DET hördes nog ända in till Stockholm...
Hundarna flög ut ur hagen igen och bort i skogen. Jag kände hur hornen växte ut i pannan på mig, och skyndade ner till hästarna. Tjejerna med hundarna försvann bortåt skogarna, ideligen skrikandes "Leo.." men av skallen att döma fick de inte tag på hunden ifråga. Båda hästflickorna var rätt upprörda, men sökte genast tröst hos mig. Jag stod där och smekte dem en lång stund och förväntade mig att hundmänniskorna skulle komma tillbaka med sina hundar kopplade och möjligen ta reda på hur det gick och be om ursäkt...?
Icke sa nicke. Det kom inte en själ. De SMET! Eller fick de möjligen jaga "Leo" ända in till stan? Vet de inte att det är koppeltvång på hundar, framförallt nu på våren när viltet får ungar och framförallt när man inte har ett dugg koll på sina hundar? Jag försökte via olika hundägare i trakten få fram vilka de här hundarna, eller framförallt ägarna, var, men utan resultat. Ingen verkade känna till dem.
Förutom att jag blir upprörd över att mina hästar ska utsättas för sånt här så blir jag mäkta besviken på dessa "hundmänniskor". Ett misstag kan alla göra, men man ser då till att ta kontakt med dem som drabbas. Eller är det möjligen såna här människor som också smiter från bilolyckor?
Jag kan också bli förvånad över vilken grobian som lever i mig, direkt under huden. Det känns både skrämmande och betryggande.... Jag skulle försvara mina djur med mitt liv, om det behövdes.