ylle - kort och gott

Det har spekulerats en del på sistone kring ämnet. Många har tydligen lämnat önskemålet att få komikern Robert Gustafsson som granne. Så märkligt! Om man inte känner personen, hur kan man då veta hur den verkligen ÄR??? Tror de flesta att Robert G skulle sitta och dra vitsar över staketen dagarna i ända? Eller vad grundar sig deras val på? Jag bara frågar mig.

Så jag skulle då som min Önskegranne ange Brad Pitt? Tänk om han är otrevlig, divig och rent av förskräcklig? Hur ska jag veta det? Det är väl inte personen i sig man väljer om man inte känner den, utan mer egenskaper?

Min Drömgranne är: trevlig : ( väluppfostrad och artig och hjälpsam alltså...)  Det är en person som är angenäm att umgås med, som man kan bjuda in på middag eller fika eller ett glas vin, och i sinom tid bli bjuden tillbaka. Det är en person som man kan ha kul med, skämta och leka, men ändå ibland tala allvar med. Livsfrågorna alltså. Utan att personen ifråga BARA bryr sig om sig själv, utan även är öppen för omvärlden.  Alltså: En person som är intelligent, känslig, empatisk, och som återgäldar Din gästfrihet. En person som kan tänka sig att ställa upp och hjälpa Dig om Du skulle behöva. Utan att för den skull leva hela sitt liv i Ditt kök.

Min DRÖMGRANNE är mjuk i sinnet och tycker att man ska hjälpa varandra. Han/hon/de får gärna störa ibland, men det är en bonus om de talar om INNAN att de kommer att 1) ha högljudd fest (va fan. är inte jag bjuden va`)
2) ska elda en brasa av gamla bildäck när vinden just sveper upp över mitt hus  (helst inte, tack, om jag får ha någon talan) och 3) gärna talar om när de tänker sälja eller hyra ut till någon annan....

Jag tror också på samarbete, speciellt nu när man blir äldre, när en granne ska åka och handla så kan man ju faktiskt samåka. Det verkar ganska löjligt som det är idag, att var och en åker, kanske samtidigt, och till samma affär, i varsin bil. Utan att behöva klistra vid varandra så kan man väl turas om att köra, och därmed spara på resurserna och hjälpas åt. Och om min granne är sjuk så anser jag det självklart att man hjälper varandra med 1) inköp 2) djurskötsel 3) annat...

Och - framförallt - grannen får inte bo för nära mig.....    Är jag konstig?????   

I min spirande gröna ungdom hade jag en pojkvän som ömt brukade kalla mig för Päls. Han var en mycket skicklig tecknare och skrev ofta brev till mig med sinnrika teckningar, trots att vi träffades jämt.

'Kom att tänka på det när jag i gryningstimmen läste min senaste Joyce Carol Oates-roman. I alla hennes böcker förekommer det ett eller annat pälsklätt djur, oftast då en katt. Som framställs som ett mystiskt, litet hotfullt och mycket självständigt väsen. Vilket katter enligt min uppfattning ofta är. Mystiska var ordet. Vänliga men aldrig underdånigt insmickrande, som en del hundar kan vara. En katt gör vad den vill, när den vill. Väljer den att vara Din vän så är det en ren ynnest. Jag har haft flera katter som jag älskat högt och innerligt. Den siste var grå som blyerts och hette Teddy. Han blev tjugo år gammal, men de sista elva levde han med mitt ex. Man flyttar inte gärna på en katt som är inbodd i ett hus. Men det riste alltid i mitt hjärta när jag red förbi stället där jag bott och skymtade min fd katt. I början pratade han med mig, men sen blev han skygg och hade förmodligen glömt vem jag var. Eller medvetet förskjutit mig. Man lämnar inte en katt, det ska vara katten som lämnar?

Ibland kan jag tänka på hur det kunde varit om det inte blev som det blev. Livet alltså. Jag undrar just vad Zummer gör idag? Blev han en framgångsrik tecknare, eller fortsatte han att jobba på tryckeriet? Vad har hänt med de andra människorna som berört mitt liv och som jag tappat kontakten med?

eder Päls  PS på den tiden var mitt hår en yvig kaskad, riktigt pälsliknande. Idag är det betydligt mindre och tamare. DS

När dimmorna ligger täta över dalen
Tankarna ömsom yr, ömsom är stilla
och ibland hittar ett guldkorn...

Kameran sover i sitt fodral
Tystnaden är total, endast datorns surrande hörs
Lille Hund snusar i matte-sängen, borta från världen

Gårdagskvällen i segelbåten, så fullkomlig
Stilla vatten, solnedgång, goda vänner
Något att leva på under vintern
Att plocka fram ur minnets skafferi
och suga på

Alla dessa mornar
När det krångliga liksom rätar ut sig
och man tycker sig förstå sammanhangen
För hjärnan är rensad och scannad från alla oväsentligheter
brus och virus och spam, håll er undan
Här pågår avancerat tänk
-eller kanske bara ett instinktivt kännande
Det är nog så det är

När tempen dalar
från gårdagens tjugotvå
till åtta plus

Är det underligt att ponnypojkarna sätter päls då?

Solens strålar letar sig fram och reflekteras i de skira spindelvävarna, som ser ut som små beduintält där i det höga gräset.
Det gröna är så grönt, så mättat.
Luften är ljum och smekande.
Tankarna känns lätta och hoppfulla.
Värken håller sig borta.
En morgon fylld av nåd.

Shit, vad blött det är.
Här växlar vädret mellan regn och skurar. Himlen är grågrå.
Inte roligt.
Jag som är så väderberoende känner hur humöret sjunker i botten.
Ta mig tusan så STÄDAR jag t o m hellre när det är solsken ute, än när det regnar. Även om det förstås vore mer praktiskt att göra det när vädret ändå är dåligt...

"Regn behövs.." jag hör allas knappt övertygade mumlande.
Nå, inte för att jag är vän av trettio graders stekande sol heller.
Som i så mycket annat är jag helyllesvensk i mitt sinne och vill ha det "lagom".
Lagom varmt.
Och lagom mycket sol.

Dessutom gör alla lågtryck att allt det onda värker mer. Både inuti och utanpå.
Jag tror att jag tar och ändrar bloggen till SVART!

Jag vill inte skriva om vädret.
Alla skriver om vädret.
Det är som det är.
Deprimerande grått, livgivande vått eller kvalmande soligt.

Som ni ser så har Ylle gått in i en liten sommardepression?
Alla MÅSTEN som tar överhanden.
Göra-listan som tornar upp sig och stadigt blir allt längre.
Och sen - när jag bestämmer mig för att strunta i den, så infinner sig förstås Det Dåliga Samvetet.
Så slöande gör ingenting bättre.

Saknar mina vänner.
Var är ni?
Saknar mail
Ingen ringer
Ingen tycker om mig
Snyft

Min man har flytt till sitt arbete
Göra-listan blev för lång?
Eller jag för tråkig?

Ja tänk att serien av Fredrik Lindström har gått förut, det fattade jag först häromdagen att det som sänds nu är en repris. Ja skit samma, den är lika bra för det!

Idag när regnet strilar roar jag mig med att svara på utmaningen från Ann-Louise 

Vad får mig att känna total lycka? En sommarkväll på trappen med mina djur inom synhåll och mannen i närheten och solen som går ner bortom det skira bladverket på björkarna i vår backe, känslan att kunna andas och röra mig och finnas i nuet, det är den totala lyckan!

Vad förvånar mig mest i mitt vuxna liv? Att så många människor saknar förmågan till empati både i kontakt med andra människor och med djur

Mitt liv skulle bli lättare om...  Dygnet hade mer än 24 timmar

Vad är min hemliga last? Handgjord choklad och "göra-listor", där jag älskar att kunna stryka saker som blivit gjorda (inte nödvändigtvis av mig själv....)

En oanad talang jag har?  Inte många har hört det, men jag sjunger faktiskt ganska hyfsat, speciellt i duschen

Världens viktigaste fråga just nu? Det måste väl vara världens möjlighet till fortlevnad? Alltså klimathot, svält och krig... Hänger de inte ihop?

När drar jag en vit lögn?  När det är nödvändigt...  ha ha

Första jobbet jag hade? Jag packade tomater på Konsums Grönsakslager i Ulvsunda.

Vad är det bästa som kan köpas för pengar? Håller med Dig Ann-Louise, det är nog äkta handgjord choklad  rrryyyyys....

Vilken egenskap hos mig själv är jag mest nöjd med?  Det måste vara min sociala kompetens (härmapa) -men jag tycker att jag kan kommunicera med alla slags människor i alla åldrar

Bästa köp jag gjort?  Härmapa här med, men det måste vara lille Sammie, som nu är sju och ett halvt och i hela sitt liv varit en liten solstråle som aldrig ställt till med något förbjudet bus och haft sönder etc utan bara varit snäll och rolig

Vilken pryl kan jag inte vara utan? Utan tvekan min dator!!!!!!!

Vad bjuder jag på om det kommer objudna gäster? Det blir nog svart kaffe här också, en skorpa kan jag nog få fram, eller litet hårt bröd
Vad får mig att ligga kvar i sängen? Ingenting, om jag inte har brutit nåt eller har 40 graders feber

Vad är jag mest stolt över i mitt liv? Att jag för det mesta öppnar truten och protesterar om jag tycker att något är fel, även om det medför obehag

Tittade på Fredrik Lindströms "Sverige - världens modernaste land" i går kväll. Där slog han allt huvet på spiken, den gode F! Med en intelligent och personlig touch botaniserade han i den svenska folksjälens mörkaste skrymslen. Med kuslig träffsäkerhet prickade han in och beskrev målande och humoristiskt ett knippe av våra neurotiska folkbeteenden. Vårt halvdvaleliv i väntan på SOMMAREN - då alla svenskar lever upp och kommer ut ur sina frusna, grå helyllekokonger. Med så mycket förväntan och krav på att uppleva varje minut av ljus och värme, så att många av oss blir besvikna och frustrerade och ÄNNU mer svartsynta och deprimerade.

"Kom ut och NJUT nu för helvete!" (Vanlig svensk inställning- som även jag delar.) Den som vill sitta inne blir  hetsad och betraktad som suspekt och konstig på alla vis. Med hysterisk käckhet flyttar vi all aktivitet utomhus. Till en del grannars förtvivlan och plåga. Vill vi verkligen höra ALLT som pågår hos de andra en bit bort?

Vårt främlingsskap och behov av distans. Stel likgiltighet, i väntan på bussen eller i hissen. Alla som förtvivlat försöker hitta en punkt att stirra på så att de slipper se sina medmänniskor, som befinner sig så farligt NÄRA...

På bussen - så länge det finns en ledig plats där man SLIPPER sitta bredvid någon, så nog fyller vi den! En kvinna berättade att hon åkt buss i Småland i åtta år, varje dag, samma tid, med oftast samma människor, utan att en enda människa sagt ett ord till någon annan... Kan det hända i något annat land?

Så trista vi är!  Så trista att  vi själva verkar betraktar oss som Världens Tristaste Folk, medan det som är osvenskt är BRA. Bara det inte blir FÖR utländskt! Som t ex invandrare som vi anser tar jobben från oss? Medan exotiska maträtter från andra delar av världen är trendigt och bra.  Vår sorgliga brist på stolthet över oss själva och vår nation. Den kluvna inställningen till svenska flaggan = vid sportevenemang är det helt OK, i politiska sammanhang ger oss en svensk flagga rysningar av obehag.

Han häcklade också vår urgamla tradition att låta alkoholen släppa på våra hämningar, när vi inte vågar ta något initiativ  själva. "Ett socialt glidmedel" - vilket underbart uttryck! 

Ja, programmet gav utrymme för både aha-upplevelser, skratt och eftertanke.  I detta land där folk hellre verkar krypa på alla fyra till butiken än ber en granne om hjälp. Där vi är så sanslöst rädda att hamna i tacksamhetsskuld så att generositet och gästvänlighet betraktas som något suspekt.  Vad är hon ute efter - egentligen??? 

 I detta land där det verkar som om man måste komma Döden mycket nära för att våga börja leva. ? "Sjukdomen öppnade mina ögon.. livet blev så värdefullt när jag varit nära att dö..."  "Jag undkom Tsunami-katastrofen, nu värdesätter jag livet på ett annat sätt .."  "Efter bilolyckan när jag undgick döden med en hårsmån så ser jag tillvaron i ett helt annat ljus"  osv osv  - Vad är det för fel på oss svenskar egentligen?

Antingen är det för mörkt eller för ljust. Det är för kallt eller för varmt. Aldrig så där lagom som vi mest av allt verkar eftersträva. Har vi det för bra? Eftersom vi sällan hotas av något så akut som skjutande gerilla, detonerande bomber, svält, tromber eller flodvågor, så lägger vi kanske ner för mycket energi på att gnälla över tillvaron? Ja, nånstans ska den ju ta vägen (energin).....

Jag har inga egna barn. Valet var en gång medvetet, grundat på den dåförtiden vacklande framtidstron - "är det verkligen rätt att sätta barn till den här världen?" - atombombshotet - människans ondska- samt, helt simpelt, det faktum att jag aldrig var speciellt förtjust i små skrikande varelser som kräktes i ena änden och bajsade stinkande i den andra.

Det kan möjligen också vara så, att det ständiga uppdraget som barnpassare åt min sju år yngre bror spelade en roll. Jag kommer fortfarande ihåg kallsvetten som bröt ut över hela mig när mamma gav mig i uppdraget att "få tyst på pojken" som vrålade där i sin spjälsäng och struntade blankt i mina tafatta försök att trösta honom. Kanske var det inte barnskriket i sig som var det mest obehagliga, utan istället det faktum att mitt förtroendeuppdrag så kapitalt misslyckades. Varje gång.

Än idag kan jag känna kallsvett när jag hör bebisvrål, jag förflyttas femtio år bakåt i tiden och vill bara - bort ifrån det, så långt som möjligt.

Ytterligare en faktor som bidrog till beslutet att inte skaffa barn kan ha varit att det var fel hane i boet. I alla fall kände jag aldrig av någon längtan efter trampet av små fötter, eller någon biologisk klocka som tickade frenetiskt. Möjligen, och här färgas mina kinder av skammens rodnad, var jag också för bekväm och nöjd med livet som det gestaltade sig. Det låter egoistiskt och må också vara det, men det fanns helt enkelt inte plats i mitt dåvarande liv för barn. Karriären tog sin tid, hästarna sin och eftersom jag hela mitt yrkesverksamma liv har arbetat med tonåringar så kändes det som om många behov av "att ta hand om" redan tillfredsställdes.

Idag kan jag då och då, speciellt under storhelger då alla lyckliga familjer samlas i sin puttinuttiga, "andra-göre-sig-icke-besvär-samvaro", känna en viss saknad över att inte ha den där familjen. Några som, vare sig de vill eller ej, tvingas att umgås med mig och i alla fall låtsas att de gillar mig. Se där, bitterheten blommar!

Jag känner också familjer som har en gedigen gemenskap och stort utbyte av varandra. Där barnen verkligen är en garanti för en tryggad ålderdom, att det kommer att finns någon där som bryr sig. Så icke för mig. Tanken får mig att att känna det tomma hålet intui mig. Till slut. Saknaden.  Så roligt det hade varit att få dela några intressen med en avkomma, kanske ha en dotter som också älskade hästar...

Min inställning till barn ändrades med tiden. Jag har ibland kunnat låna bekantas barn och haft mycket glädje tillsammans med dem. Att känna en liten svettig, tillitsfull näve stickas in i min, vilken lycka! När de uppnått några år och blivit små människor, med egna tankar och funderingar, vad härligt det är då att umgås med dem. Tänk om man hade kunnat hoppa över bebisåldern och få dem som, tjaa, tre-fyraåringar? Eftersom jag är en mycket barnslig människa som älskar att leka, är det underbart att få rasa ut, helt legalt, och till på köpet glädja någon annan med mina fåniga infall.

Men som sagt, jag tog traktorn istället, för att ta till Hasse Alfredssons monolog om att skaffa barn.

En helt annan sak verkar det vara med barnbarn. Alla mina vänner som begåvas med dylika, lever upp i ett skimrande lyckorus. Så härligt, att kunna njuta av allt det positiva med barn men inte behöva ta det svåra och besvärliga ansvaret, nattvaket, den dagliga oron. Bara skämma bort och vara den goda fén, den som kommer med presenter och kan ge av sin tid, när det passar. Barnbarn, det vore nåt det.

Kan man inte beställa några över nätet?

Vad menar jag nu med det? NI kommer väl ihåg när man skulle stänga in sig i en ljusisolerad låda och skrika för full hals, för att skrika ur sig all ångest och oro och alla aggressioner? Inte det? Det här var väl på 70-talet, ni kanske inte var födda då?  hi hi

Jag provade aldrig metoden, även om det säkert hade behövts många gånger. Men idag har jag min bil som fungerar på samma sätt. När jag åker ensam sätter jag på CD-spelaren och drar på volymen. Sen är det bara att sjunga eller skrika, vad man behagar och hur högt som helst. Medtrafikanterna kanske tror att jag svär för full hals, och de må de ju tro, de förtjänar säkert litet svordomar såsom de flesta kör...

Favoritlåtarna är många gamla godingar. Robbie W :s "come undone" går bra att vråla högt till. Alla Bruce-låtar också. "BAby, I was born to run"..  Ola Magnell funkar utmärkt, "I ett osaligt eko" och "På egna beeeeeen".

Men när vovve är med. Då måste man vara rädd om de små öronen. Då lyssnar vi till mer stillsam musik som Norah Jones och Sophie Zelmani. Såna är också bra för själen. Hundet får ju inte tro att jag är arg på honom!

För att ta till ovanstående litet slitna klyscha...  Hur tar vi vara på livet egentligen? Jag försöker nog att se allt från den ljusa sidan. Men det är förstås inte alltid det går. Är man Fisk så känner man alltför lätt av omgivningens känslor, de må vara positiva eller negativa, och det är i sig ett ok att leva med. Det finns dessutom så mycket att oroa sig för. Läste Åsas blogg på M-Magasin och kände så väl igen mig i mycket. Oron, pressen över allt man borde/måste/vill göra.

Mina hästar är källa till såväl min största glädje som min största oro. Jag skulle inte kunna leva utan hästar i mitt liv, men jag oroar mig alltid för dem.  Trots att jag haft egen häst sedan 33 år, är jag ibland  osäker på om jag verkligen gör rätt? Det kommer nya rön, och gamla sanningar ställt på huvudet.

Jag har vant in dem vid grönbete sedan april nu, men vågar ändå inte släppa dem fullt ut. Det blir bara timvis, och på så sätt blir det arbetssammare med sommar än med vinter, då de får sina bestämda rationer hösilage. Men grönbetet.... De kan få ont i magen, kolik, eller i värsta fall få fång. Insekterna plågar dem, på med flugmask och spray. In på betet, ut från betet. De kan i och för sig rutinerna, jag behöver bara gå ner och ropa "tjohooo" så rusar de ut. Nu har de ju en hel del att gnaga på förutom det knallgröna. En och en halv hektar hage släpper upp rätt många grässtrån. Så de svälter inte. Omvänt blir de gärna litet för tjocka. Men jag vill inte ha magra hästar heller.

Vinterpälsen måste av, jag hjälper dem med ryktsten och borste. Pälsen yr, sån tur att man inte är allergisk mot HÄST! Varför släpper de inte vinterpälsen snabbare? Får de verkligen i sig alla vitaminer och mineraler? Är det rätt balans? Trots foderanalys och komplicerade foderstatsräkneprogram kan man aldrig vara säker. Stämmer verkligen innehållsdeklarationen? Hur kan man veta det säkert?

De borde motioneras mer. Men jag hinner/orkar inte mer. Men de rör sig ju, dygnet om, i egen takt. Ingen häst har väl mått illa av att gå fritt som den vill,  mer då av att ridas hårt och felaktigt. Eller av att låsas in dygnet runt i små boxar. Jag känner mig ibland för tung för att rida de relativt små islänningarna. Jag borde gå ner i vikt.  Ångesten över det får mig att stoppa i mig tröstkakor. Ibland kommenterar människor oombedda hullet på min hund eller mina hästar. Mer sällan på mig, det känns kanske skämmigt att säga. "Du är litet för tjock..." Men med djuren är det tydligen OK?

Jag kan knappt åka hemifrån så oroar jag mig för hur de mår. Omvänt mår jag aldrig så bra som när jag kaver mig upp i sadeln och kommer ut på en tur i skogen, med en vänlig och glatt frustande häst, som verkar uppskatta turen lika mycket som jag.

Min man, för honom börjar glaset alltsomoftast verka halvtomt. Han är jämt så trött. Visst, han jobbar hårt, åker hemifrån vid fem och kommer hem efter tolv timmar. Då har man förstås rätt att vara trött, i hans ålder. Men jag oroar mig för honom. Han tittar ut, konstaterar att det är för kallt, för varmt, för blåsigt... Jag tror att han har blivit ute-skygg. Själv är jag tvärtom. så här års vill jag aldrig gå in. Jag skulle vilja slå rot ute i det skirt gröna, sitta där på trappen hela kvällen och natten och höra mina fåglar sjunga så öronbedövande vackert. Men tröttheten tar över, och även jag törnar i säng. Jag kan bli störd över att behöva sova. Varför måste man sova egentligen? Sånt slöseri med tid! Det finns så mycket annat att fylla sin tid med. Tevetittande får mig att känna att jag slösar bort tiden på nonsens. Varför går tiden så fort? Den rinner undan, fort , fort, som flyende sand mellan mina fingrar.

Baby, I´m the worrying kind!

Jag är inte  
Är inte rädd för döden
vad är den annat än ett vacuum?
Ett icke-vara 

Som att sövas
ett tillstånd av omedvetenhet
En evig sömn 

Så när den dagen kommer
låt det gå fort
låt det gå undan
Jag hatar att vänta
i onödan 

Men inte nu
snälla, inte på länge
Jag är inte redo 

Måste bara ...  hinna se Dig
måste bara...  känna Din närhet
måste bara  - hinna med allt på min göra-lista...

Ur "Direkt ur byrålådan", mars 2006           

                                                                

Varför går så många kärringar jämt klädda i svart och ser glåmiga ut? Själv älskar jag grönt och brunt, naturfärger. De är kanske inte alltid så roliga de heller, men ytterst få människor klär i spralliga neonfärger när de passerat 50-strecket.

Men vem fan bryr sig? Vad man klär i menar jag. Det är bara att acceptera att man blivit ful och rynkig och att inga färger i världen kan ändra på det. Alla Gör-om-mig program gör mig litet beklämd. De cementerar ju bara fördomarna om att hela människans värde sitter på utsidan, i utseendet.

Visst kan man väl få ägna sig åt litet fåfänga ibland. Det är inte det jag vill åt. Utan det där hopplösa strävandet efter ungdom och fräschör, när man helt enkelt borde luta sig tillbaka och njuta av den Klokhet man eventuellt tillägnat sig under alla dessa år.

Är inte livet för jävligt ibland?

"Jajamänsan!" (detta sagt med ett överlägset, hånfullt flin)

Titta bara i Din närhet. Du hittar säkert åtskilliga människor som gör Dig utmattad, uttråkad, tokig och som Du helt enkelt inte vill ha så mycket att göra med. Utan att riktigt veta varför påverkar säkert många Dig på ett negativt sätt.

Det finns gott om människor som bryr sig mest om sig själva. Eller som bryr sig bara om sig själva. Samtalen med dem brukar för det mesta urarta till monologer snarare än dialoger. Du skruvar på Dig och försöker hitta ett skäl till att gå vidare, när Du olyckligtvis råkar på de här egotrippade typerna.

Kanske är Du själv ibland en energitjuv? När Du inte orkar bry Dig om andras problem och vedermödor utan bara tänker på de egna bekymren. Eller de egna behoven. Vältrar Dig i krämpor och självömkande, som Du stundtals spyr ut över omgivningen. Om Du märker att Din samtalspartner börjar flacka med blicken bort mot horisonten, kanske Du ska styra över samtalet till att handla även om den andra människan? Att SE varandra, är det inte det mycket av det sociala livet handlar om. Och inte bara att synas själv...

När allt kommer omkring har vi bara oss själva, det är visserligen sant. Och du kan idefinitivt inte ändra på någon annan människa i hela världen än - just Dig själv! Så varför inte börja idag? Kanske kan Du påverka någon annan människa positivt om Du börjar tänka i de banorna?

Det sägs att vi lagrar gamla oförrätter och obearbetade ångestar och frustrationer i vårt inre rum. Vissa låser om det och slänger nyckeln och andra kan släppa ut bitar och glimtar i form av drömmar. Drömmar är intressanta. Jag drömmer ofta och mycket. Inte sällan är det våldsamma drömmar. Krig och bomber, ockuperade hus med aggressiva och svartmuskiga terrorister, där jag försöker att gömma mig. Så här skulle kanske MITT inre rum se ut?



Människor jag känt och mött och tyckt gräsligt illa om kan dyka upp i mina drömmar, och det händer att jag försöker strypa dem. Häromnatten blev min lille hund påkörd av en man som jag inte är så värst förtjust i, men när det blir riktigt otäckt så lyckas jag alltid på något sätt stoppa drömmen och bryta eller vakna. Trots att jag i drömmen ibland angriper andra människor och slår hårt på dem, så kommer jag aldrig ihåg att jag egentligen skadat någon. Men kanske visar dessa drömmar min dolda mordiska sida?

Mellan varven kan också riktiga lyckodrömmar dyka upp, fast det är mer sällan, tyvärr. En gång drömde jag att jag var ute och dansade med min gamle trakhenerhäst, vi dansade tryckare till sorgsna låtar. Och i veckan lånade jag en bekants stora tävlingshäst och susade vigt runt en ruskigt stor terrängbana. Lyckokänslan var stark och höll i sig hela dagen. Så var det även när jag hade tillbringat natten med Brad Pitt minsann.

Ibland vill man verkligen aldrig vakna!