Julen - denna fridens högtid?
Så braskar det då mot JUL - den av många så efterlängtade och så avskydda tid på året. Tiden då kärnfamiljerna sluter sig inne i sina små tighta grupper, bakom skalet mot yttervärlden. Denna glädjens högtid, som alltför ofta går i stressens och den överdrivna hysterins tecken.. allt som MÅSTE göras, för att det gjorts så i alla tider?
Tiden då de Ensamma är mer ensamma än någonsin, trots alla budskap om generositet och gemenskap. Aldrig känns väl ensamheten så påfrestande, så onaturlig som just då? Och ändå - stänger vi våra dörrar. Frossar i hysteri och överflöd, köper onödiga presenter för miljarder bara i vårt lilla land.
Trista julkort med tomtar och tjafs skickas veckor i förtid, påhejade av postens (va - FINNS Posten ännu?) stressande budskap om sista dag för postning för att eländet ska hinna fram till adressaterna. Hur ofta har jag inte retat mig på att få ett kort med en namnteckning på, från människor som man gärna hade velat ha kontakt med och undrar hur de mår, hur de har det, vad de gör med sitt liv just nu? Så kommer denna lilla namnteckning, på kortet. Inget mer. Tjaa, de lever ju i alla fall, om nu ingen annan skickat kortet i deras namn?
Pengar rullar, spriten flödar, barnen får hysteriska anfall när de inte får så mycket som de önskar eller just de grejer som de åtrådde allra mest. Bjällerklang och stilla natt. Hur många tar inte livet av sig just i dessa dagar, för att de inte står ut med ensamheten, misären eller det som kallas livet?
Mat och dryck, mat och dryck, här ska frossas. Att det finns människor som svälter och inte ens har en säng att sova i, även här i vårt rika land, det skiter vi fullkomligt i. Kom inte här och tigg! Vi har nog med vårt eget!
Om Du har tid en enda minut, tid för eftertanke, kan Du då komma på vad det är vi i vårt välstånd saknar mest av allt? Just det, TID! Den bästa gåva Du kan ge en medmänniska här och nu är en smula av Din tid ..... Det är inte värdet på den i all hast inköpta julklappen som räknas. Det är om Du har en stund att avvara, om Du kan slå av på takten en enda liten stund, för att finnas för någon annan. För att BRY Dig... Hinner Du?
Tiden då de Ensamma är mer ensamma än någonsin, trots alla budskap om generositet och gemenskap. Aldrig känns väl ensamheten så påfrestande, så onaturlig som just då? Och ändå - stänger vi våra dörrar. Frossar i hysteri och överflöd, köper onödiga presenter för miljarder bara i vårt lilla land.
Trista julkort med tomtar och tjafs skickas veckor i förtid, påhejade av postens (va - FINNS Posten ännu?) stressande budskap om sista dag för postning för att eländet ska hinna fram till adressaterna. Hur ofta har jag inte retat mig på att få ett kort med en namnteckning på, från människor som man gärna hade velat ha kontakt med och undrar hur de mår, hur de har det, vad de gör med sitt liv just nu? Så kommer denna lilla namnteckning, på kortet. Inget mer. Tjaa, de lever ju i alla fall, om nu ingen annan skickat kortet i deras namn?
Pengar rullar, spriten flödar, barnen får hysteriska anfall när de inte får så mycket som de önskar eller just de grejer som de åtrådde allra mest. Bjällerklang och stilla natt. Hur många tar inte livet av sig just i dessa dagar, för att de inte står ut med ensamheten, misären eller det som kallas livet?
Mat och dryck, mat och dryck, här ska frossas. Att det finns människor som svälter och inte ens har en säng att sova i, även här i vårt rika land, det skiter vi fullkomligt i. Kom inte här och tigg! Vi har nog med vårt eget!
Om Du har tid en enda minut, tid för eftertanke, kan Du då komma på vad det är vi i vårt välstånd saknar mest av allt? Just det, TID! Den bästa gåva Du kan ge en medmänniska här och nu är en smula av Din tid ..... Det är inte värdet på den i all hast inköpta julklappen som räknas. Det är om Du har en stund att avvara, om Du kan slå av på takten en enda liten stund, för att finnas för någon annan. För att BRY Dig... Hinner Du?
Överflödet får ner mig på knä
Stormarknader har jag alltid haft svårt för. De där jättelika hangarlikande hallarna, där varorna bara kastats ut i stora, grova lådor. Jag får liksom svårt att andas därinne, vill inte ha något, vill bara ut därifrån snabbt som tusan.
Inför julen drabbas varenda liten pluttaffär av samma hybris. Tomtar och röda ljusstakar radar upp sig i tusental. Chokladkartonger i guld och glitter staplas i enorma berg. Istället för att locka fram min köplust har det hela motsatt effekt. Jag kan ila ut ur affären med bara hälften av det jag hade tänkt inhandla.
Och varför, VARFÖR, ska varenda livsmedelsaffär saluföra herrkalsonger, böcker, smink och blommor? När det finns affärer för sånt inom gångavstånd?
Jag har god lust att vända hela köpkarusellen ryggen, införa totalt köpbojkott från min sida och sätta mig på en mossig sten i skogen. Eller gömma mig under en presenning. Basta.
Inför julen drabbas varenda liten pluttaffär av samma hybris. Tomtar och röda ljusstakar radar upp sig i tusental. Chokladkartonger i guld och glitter staplas i enorma berg. Istället för att locka fram min köplust har det hela motsatt effekt. Jag kan ila ut ur affären med bara hälften av det jag hade tänkt inhandla.
Och varför, VARFÖR, ska varenda livsmedelsaffär saluföra herrkalsonger, böcker, smink och blommor? När det finns affärer för sånt inom gångavstånd?
Jag har god lust att vända hela köpkarusellen ryggen, införa totalt köpbojkott från min sida och sätta mig på en mossig sten i skogen. Eller gömma mig under en presenning. Basta.
Andra advent utan glitter och glam
Det bästa med den mörka tiden är alla ljus man får tända. Själv är jag barnsligt förtjust i glitter och sånt. Men om man sticker näsan långt nedanför knähöjd, så kan man upptäcka så fantastiska skapelser det finns i själva naturen, helt utan glittereffekter. Se själva: (lingonris)
Fundersam fredag
Tänkte litet till och kom fram till att det fanns mängder av andra, mer basala saker att vara tacksam över:
-vi bor i ett land utan krig, ingen beskjuter oss när vi ska gå och handla, trampminor existerar ej
-här grasserar inga större epedemier (undantaget vinterkräksjukan förstås)
-blir vi sjuka finns det en utomordentlig sjukvård för oss
-elen fungerar (för det mesta)
-vi har rent och gott vatten ur en egen brunn
-vi har mat för dagen och t o m möjlighet att välja vad vi vill äta
-jag har möjlighet att ha mina små djur, bara för att jag älskar dem
-det är gott att finnas till, de flesta dagar
Tänk att kunna se denna vidunderliga utsikt varje dag, uppfrån vår närbelägna fornborg... just nu har ån svämmat över sina bräddar och bildat en sjö där det nyss var ängar och betesmarker...
-vi bor i ett land utan krig, ingen beskjuter oss när vi ska gå och handla, trampminor existerar ej
-här grasserar inga större epedemier (undantaget vinterkräksjukan förstås)
-blir vi sjuka finns det en utomordentlig sjukvård för oss
-elen fungerar (för det mesta)
-vi har rent och gott vatten ur en egen brunn
-vi har mat för dagen och t o m möjlighet att välja vad vi vill äta
-jag har möjlighet att ha mina små djur, bara för att jag älskar dem
-det är gott att finnas till, de flesta dagar
Tänk att kunna se denna vidunderliga utsikt varje dag, uppfrån vår närbelägna fornborg... just nu har ån svämmat över sina bräddar och bildat en sjö där det nyss var ängar och betesmarker...
Tacksam torsdag...
Hundet är tillbaka!!! Efter att i över ett dygn ha varit en icke närvarande hårboll, kom han i förmiddags trippandes ut ur sovrummet och sa "Jag är tillbaka!" Matten jublade och slog volter. Vi gick genast en promenad och han klättrade upp på fornborgens topp. Som ni ser med lilla svansflaggan i topp!
Jag är tacksam över:
-hundet är frisk igen
-prinsessponnierna är glada och leker
-Vhiskurpojken trivs med en hord av glada ponnyflickor runt sig
-hussen är hemma efter en hård dags arbete
-det regnade inte idag
-jag är (någorlunda) frisk, jag kan i alla fall GÅ och har väl de flesta sinnen kvar, mer eller mindre
-vi bor i ett fint hus där jag stortrivs
-jag har en superbra ganska ny bil som jag älskar att köra (Subaru förstås)
-vi har 3 hektar mark som är bara vårt
-mitt lilla stall fungerar alldeles utmärkt
-Sveipur har fått ett prima liv
-hösilaget är perfekt i år
-likaså havrehalmen
-jag har många goda vänner
-och en och annan mycket GOD VÄN
-min bror var på besök idag
-och hundet är frisk igen!
Glöm Dig själv för en stund
Jag är just nu utled på alla budskap om att satsa på sig själv, ge sig själv en chans, se till sina egna förmågor osv osv. Överallt möts vi av samma budskap "DU själv är viktigast!" "Du duger som Du är!" och andra flåshurtiga tillrop.
Att behöva stå där vid spegeln och glo in i det bleka, tämligen vinterfula fejset och säga till det "Du är vacker! Du duger som Du är! - bla bla bla......." Rätt pestigt faktiskt. Och ibland tämligen patetiskt.
Visst ska man gilla sig själv, i alla fall någorlunda, annars kan man väl inte gilla andra männskor? Men den där absoluta dyrkan av sig själv och sitt, för mig börjar den te sig något sjuk och egotrippad, minst....
För i egoismens tidevarv glömmer vi att det är samspelet och umgänget med andra människor som ger vårt liv kvalitet. Att få gensvar, dryfta sina grubblerier med en annan människa, lära sig något av andras erfarenheter - det är något som lyfter ens liv upp över mosskanten. Att för en stund glömma sig själv och istället ägna sig åt sina medmänniskor och deras behov. Litet omtanke, helt enkelt. As simple as that....
Att tacka för senast, bjuda in sin granne på en kopp kaffe, bjuda igen när man varit på en trevlig tillställning. Att ge - inte bara ta. Det är grejer det. Allra bäst är förstås om man kan vara generös och ge av sin omtanke, sin tid, sitt överflöd, helt utan tanke på en motprestation. Bara för glädjen det genererar att glädja någon annan...
Så - sluta glo på Dina växande rynkor i fejset. Gå ut och sprid litet glädje istället! Sluta tjura och vara långsint!
Ring det där telefonsamtalet Du gruvat Dig inför, men som Du vet skulle glädja mottagaren. Skicka ett vänligt mail till den som kan behöva det. Köp en liten rolig grej till någon Du uppskattar, det är inte alls viktigt att det kostar mycket, det är själva omtanken som räknas vet Du väl?
Bjud Dina vänner på nåt enkelt, det är ju inte maten de vill åt, de vill umgås med DIG! Sluta att vara så perfekt och känn kravet på att det jämt ska vara nystädat om det ska komma någon. Se till att Du har krafter kvar att lägga på människorna istället.
I de här mörka tiderna behöver vi varandra mer än någonsin. Även om Du idag karskt säger till Dig själv "Jag klarar allt mig själv" så kan det bli annorlunda i morgon.
Och Du - lämna gärna ett litet spår efter Dig i denna blogg! Det skulle glädja MIG! kram på er! Ylle
Sluta upp med att ge varandra på käften!
Is är så otroligt onödigt!
Vinterväder kan väl vara OK, om det är snö eller barmark, men isen... man halkar nerför backen, kan knappt stå upprätt, ramlar och slår sig, allt blir ännu svårare...
Riktigt så här isigt är det inte just nu hos oss, bilden är några år gammal, men det är ändå isigt. Som det blir när vädret inte kan bestämma sig, ska det vara varmt eller kallt? Is, vik hädan!
Riktigt så här isigt är det inte just nu hos oss, bilden är några år gammal, men det är ändå isigt. Som det blir när vädret inte kan bestämma sig, ska det vara varmt eller kallt? Is, vik hädan!
VAD är en miljöbil....?
Det har ju en längre tid varit diskussion om definitionen på vad som kan kallas MILJÖBIL. Jag har förstått att det där med att köra på etanol inte är nåt vidare miljövänligt, dels drar de bilarna mycket mer per mil än bensinvarianten, dels går det åt en massa växtlighet, bl a SPANNMÅL SOM ÅR LIVSMEDEL.. för att tillverka etanolen. Kan det vara rätt att använda livsmedel i en svältande värld för att tillverka s k miljövänligt bränsle åt oss feta, lata västerlänningar... (tala för Dig själv, säger ni väl nu, ni som inte alls är varken feta eller lata?)
Och hur ser man på tillverkningen i TOTALEN, som min bror mycket riktigt påpekar. Vilka råvaror används, hur framställs de, hur påverkar det jordens resurser?
Hybridbil måste ju vara ett steg i rätt riktning. Att använda bilens bromskraft till att producera el till batteriet som driver den framåt, det borde vara framtidens melodi.
Givetvis bör man inte köra bil i onödan, men det finns andra saker som också kan vara miljöovänliga. Att flyga kors och tvärs över jordklotet t ex, till semester i solen, vilket många ägnar sig åt. Inte jag dock, som avskyr att flyga och inte kan med att ligga i solen.
Så det där med att vara en hemmapotatis måste vara rätt miljövänligt. Om man sen odlar sina egna grönsaker, gödslade med de egna djurens naturliga avfall och överlag försöker att äta närproducerad mat, då är man väl en tämligen beundransvärd miljövän?
Och hur ser man på tillverkningen i TOTALEN, som min bror mycket riktigt påpekar. Vilka råvaror används, hur framställs de, hur påverkar det jordens resurser?
Hybridbil måste ju vara ett steg i rätt riktning. Att använda bilens bromskraft till att producera el till batteriet som driver den framåt, det borde vara framtidens melodi.
Givetvis bör man inte köra bil i onödan, men det finns andra saker som också kan vara miljöovänliga. Att flyga kors och tvärs över jordklotet t ex, till semester i solen, vilket många ägnar sig åt. Inte jag dock, som avskyr att flyga och inte kan med att ligga i solen.
Så det där med att vara en hemmapotatis måste vara rätt miljövänligt. Om man sen odlar sina egna grönsaker, gödslade med de egna djurens naturliga avfall och överlag försöker att äta närproducerad mat, då är man väl en tämligen beundransvärd miljövän?
Så sant så sant....
Jag hittade följande tänkvärda ord hos http://kafferasten.blogg.se
" Försök vara närvarande i den situation du befinner dig i."
" När man mår som bäst märker man det inte."
"Människan är aldrig för gammal för att leka.
Men det är konstigt vad fort hon blir gammal
så fort hon slutar att leka."
"Det är inte många som vet hur bra dom har det,
däremot hur bra andra har det."
"Bekymra dig inte över gamla problem,
det kommer snart nya."
"Livet är en labyrint.
Man måste gå vilse några gånger
innan man hittar rätt."
"Det spelar ingen roll hur fort du springer
om du springer åt fel håll."
Vad behöver man egentligen?
Så sant, man omger sig med alldeles för mycket prylar. Det är inte klokt. Och ju mer man har, ju mer vill man ha? En del bara ramlar på en. Går man med i en bokklubb så VIPS har man en ful kabinväska och en missklädsam sjal och en stinkande parfym....
I min ungdom (fioler in från höger) flyttade jag ganska ofta, och då lärde man sig att hålla antalet prylar på en miniminivå. Men sedan dess har mycket vatten runnit under broarna.
Mina pärmar med kvitton och bruksanvisningar och annat är jag stolt över. Jag har många bekanta som har sina viktiga papper i en byrålåda eller i papperskassar. Och det skulle jag inte stå ut med.
Buddistmunkarna har visst bara sin matskål och sin klädsvepning. Skulle jag kunna leva så? Det vore nog nyttigt att prova. Men det kommer aldrig att hända.
Dock är jag förskonad från den åtrå många kvinnor känner inför skor och handväskor och dylika onyttiga tingestar. Led mig istället förbi en hästprylaffär! Då hittar jag genast grimmor och vojlockar i massor, som jag "behöver" (inte)....
I min ungdom (fioler in från höger) flyttade jag ganska ofta, och då lärde man sig att hålla antalet prylar på en miniminivå. Men sedan dess har mycket vatten runnit under broarna.
Mina pärmar med kvitton och bruksanvisningar och annat är jag stolt över. Jag har många bekanta som har sina viktiga papper i en byrålåda eller i papperskassar. Och det skulle jag inte stå ut med.
Buddistmunkarna har visst bara sin matskål och sin klädsvepning. Skulle jag kunna leva så? Det vore nog nyttigt att prova. Men det kommer aldrig att hända.
Dock är jag förskonad från den åtrå många kvinnor känner inför skor och handväskor och dylika onyttiga tingestar. Led mig istället förbi en hästprylaffär! Då hittar jag genast grimmor och vojlockar i massor, som jag "behöver" (inte)....
En tanke om tid
Ibland vaknar jag med andan i halsen och undrar vad jag missat. Det kan kännas som om jag redan har förlorat dagen. Tiden rinner mellan mina fingrar som sand, jag kan inte fånga den, kan inte hålla den fast...
Jag får känslan av att jag redan förlorat kampen om tiden.
Men - tiden kan inte fångas. Bara upplevas. Tiden kan inte lagras eller läggas i en låda.
Den har ett bäst-före-datum. Och det är NU! Enda sättet att fånga tiden är att uppleva den, just där man är....
Det sämsta argument som finns är "Jag har inte tid". För en vacker dag har man ingen tid kvar, och då gäller det att inte ångra det man aldrig gjorde. För att man inte hade tid....
Nu är jag här igen...
Fast jag lovat mig själv att hålla fingrarna från datorn ett tag
Jag håller tydligen inte vad jag lovat mig själv.
Dålig karaktär...
Tänk om man kunde gå igenom någon slags skärseld.
Supernew me... skulle komma ut på andra sidan
Smal och vacker och utan alla krämpor
Leende, full av energi och med enbart goda tankar i huvudet...
Och med den bästa av karaktärer, fast och målinriktad
Att kunna låta bli chokladen...
Att kunna låta bli datorn....
Jag håller tydligen inte vad jag lovat mig själv.
Dålig karaktär...
Tänk om man kunde gå igenom någon slags skärseld.
Supernew me... skulle komma ut på andra sidan
Smal och vacker och utan alla krämpor
Leende, full av energi och med enbart goda tankar i huvudet...
Och med den bästa av karaktärer, fast och målinriktad
Att kunna låta bli chokladen...
Att kunna låta bli datorn....
Som flyttfåglarne...
Igår svepte ett stråk med svanar tätt över mitt huvud nere på betet. De avgav konstant ett säreget, tutande läte. Det lät som "kom med, kom med" - och jag fick en flashback av Nils Holgersson. Var det inte vildgässen som skrek åt honom att han skulle följa dem? Men det var visst på resan norrut, på våren. De här svanarna skulle söderut. Mot värmen.
Jag kände en underligt sugande längtan efter att lyfta, få luft under vingarna och svepas med i deras flykt. Att bara skrikande och lycklig försvinna bort mot horisonten mot okända mål.
Så här på hösten känner jag alltid för något slags uppbrott. Förändring, förflyttning, förnyelse. Kanske är det genetiskt betingat. För i grund och botten vill jag inte resa, inte speciellt. Jag längtar inte, som de flesta andra, efter fuktig hetta på andra sidan jordklotet. Jag trivs bra där jag är. Men ändå...
Kanske skulle det göra gott med nya vyer, nya horisonter? Nya intryck, nya människor, en ny gnista. Ibland är jag så förbålt trött på det här bleka fula facet som möter mig i spegeln. Fast facet hänger förstås med, överallt....
Det brukar kännas så varje höst. Men brukar mestadels sluta med en ny hårfärg eller nya överdrag till soffkuddarna.
Jag kände en underligt sugande längtan efter att lyfta, få luft under vingarna och svepas med i deras flykt. Att bara skrikande och lycklig försvinna bort mot horisonten mot okända mål.
Så här på hösten känner jag alltid för något slags uppbrott. Förändring, förflyttning, förnyelse. Kanske är det genetiskt betingat. För i grund och botten vill jag inte resa, inte speciellt. Jag längtar inte, som de flesta andra, efter fuktig hetta på andra sidan jordklotet. Jag trivs bra där jag är. Men ändå...
Kanske skulle det göra gott med nya vyer, nya horisonter? Nya intryck, nya människor, en ny gnista. Ibland är jag så förbålt trött på det här bleka fula facet som möter mig i spegeln. Fast facet hänger förstås med, överallt....
Det brukar kännas så varje höst. Men brukar mestadels sluta med en ny hårfärg eller nya överdrag till soffkuddarna.
Tiden lider ty klockan är slagen
Jag vet inte vart tiden tar vägen. Kliver ur sängen strax efter fem på morgonen, och vips så har det gått ett par timmar när jag sitter vid datorn och kollar mail och bloggar och sånt.
Dagarna flyr, veckorna skenar iväg och snart är det jul! Kan det vara min tidsuppfattning som ändrats, eller går tiden verkligen fortare nu för tiden?
Jag minns min barndoms somrar (här kommer fiolerna in med en liten tunn sorglig melodislinga...) och de var helt oändliga, tog aldrig slut. Men barnets värld är förstås så mycket mer i makroformat, man upplever mest och behöver inte bekymra sig för så mycket, i alla fall var det så det kändes i min barndom.
Vi lekte våra fantasilekar, gjorde våra egna rollspel efter "Fem-böckerna". De böckerna handlade om ett gäng ungdomar som upplevde de mest fantastiska äventyr. Min storasyster Annika var förstås ledaren (Julian?), själv fick jag spela den yngre pojkflickan George. Ingen ville vara lipsillen Anne. Vi hamrade in våra låtsas-namn i berget på vägen ner mot sjön. Jag undrar om de finns kvar där än i dag.
Jag ägnade mig en hel del åt djur redan då, tämjde bondens kalvar som jag ivrigt ledde omkring eller "körde in". Tjuvred på snälla nordsvensken Runa och hjälpte bonden med hölassen. Att åka i hölass var en höjdpunkt. När man berättar det tittar dagens ungdomar på en som om man var en relik från Stenåldern. Vilket troligtvis är sant, sorgligt nog.
På fredagarna kom Familjefadern ut från stan och hade oftast med sig glass eller nåt annat efterlängtat. Frys fanns ju inte i sommarhuset. Det vankades festmiddag med kåldolmar och glass. Det gällde att äta snabbt så att efterrätten kunde ätas innan den smält bort helt.
Doften av heta tallbarr i skog eller nyslaget hö kan på sekunden återskapa bilder och stämningar från barndomen. Jag är tacksam över att våra föräldrar lät oss leva så vilda och fria. Plikterna var få, torka disk eller bära in vatten.
På kvällarna rodde vi ut med båten till grynnan för att gunga i vågorna från de stora Finlandsbåtarna. Inte hade vi flytvästar. Man kom hem litet småfrusen och serverades varm choklad med vispgrädde på glasverandan.
Senare, i tonåren, blev jag vän med Lena och vi red båda två barbacka på hennes svarta vilda sto genom natten. Vi åkte snabbt med motorbåten utan ljus och lanternor, tappade motorn på ett grund vi inte kände till. Men det var en helt annan historia!
Dagarna flyr, veckorna skenar iväg och snart är det jul! Kan det vara min tidsuppfattning som ändrats, eller går tiden verkligen fortare nu för tiden?
Jag minns min barndoms somrar (här kommer fiolerna in med en liten tunn sorglig melodislinga...) och de var helt oändliga, tog aldrig slut. Men barnets värld är förstås så mycket mer i makroformat, man upplever mest och behöver inte bekymra sig för så mycket, i alla fall var det så det kändes i min barndom.
Vi lekte våra fantasilekar, gjorde våra egna rollspel efter "Fem-böckerna". De böckerna handlade om ett gäng ungdomar som upplevde de mest fantastiska äventyr. Min storasyster Annika var förstås ledaren (Julian?), själv fick jag spela den yngre pojkflickan George. Ingen ville vara lipsillen Anne. Vi hamrade in våra låtsas-namn i berget på vägen ner mot sjön. Jag undrar om de finns kvar där än i dag.
Jag ägnade mig en hel del åt djur redan då, tämjde bondens kalvar som jag ivrigt ledde omkring eller "körde in". Tjuvred på snälla nordsvensken Runa och hjälpte bonden med hölassen. Att åka i hölass var en höjdpunkt. När man berättar det tittar dagens ungdomar på en som om man var en relik från Stenåldern. Vilket troligtvis är sant, sorgligt nog.
På fredagarna kom Familjefadern ut från stan och hade oftast med sig glass eller nåt annat efterlängtat. Frys fanns ju inte i sommarhuset. Det vankades festmiddag med kåldolmar och glass. Det gällde att äta snabbt så att efterrätten kunde ätas innan den smält bort helt.
Doften av heta tallbarr i skog eller nyslaget hö kan på sekunden återskapa bilder och stämningar från barndomen. Jag är tacksam över att våra föräldrar lät oss leva så vilda och fria. Plikterna var få, torka disk eller bära in vatten.
På kvällarna rodde vi ut med båten till grynnan för att gunga i vågorna från de stora Finlandsbåtarna. Inte hade vi flytvästar. Man kom hem litet småfrusen och serverades varm choklad med vispgrädde på glasverandan.
Senare, i tonåren, blev jag vän med Lena och vi red båda två barbacka på hennes svarta vilda sto genom natten. Vi åkte snabbt med motorbåten utan ljus och lanternor, tappade motorn på ett grund vi inte kände till. Men det var en helt annan historia!
I gryningstimmen
I den tidigaste gryningstimmen kommer jag till liv. Lakanen känns knöliga och varma. Livet är för kort för att tillbringa i sängen.
Det gråaktiga ljuset strilar genom trädens lövverk. Dimmorna lyfter sakta därnere över ängarna. Inga hästar syns till, de ligger väl och trynar i sin gula goda mjuka halm..
Jag tassar ner och brygger mig en kopp te. Datorn slås på, min vän i mörkret. Jag vandrar runt i kända och okända bloggar och kollar vad nytt som skrivits. Kollar mailen. Tänk vilken otroligt snabb och bekväm kontaktväg mailen har blivit. Ändå är det många som inte upptäckt det, eller inte utnyttjar det. Så lätt att hålla kontakten, utan att man behöver störa via telefonen. Mailen öppnar man när man har tid. Sen får man förstås ringa ibland, så att man inte glömmer bort talets gåva. Och träffas. Bevare mig för att låta datorn sköta allt umgänge, då är det på väg att bli sjukt. Som det där framtidssamhället man visade i ett program för tjugo år sedan. En man satt i ett rum med en stor datorskärm. Där levde han hela sitt liv. Beställde mat, skötte kontakter med omvärlden. Det var en utopi man kunde skratta gott åt. Idag är vi där, om vi vill. Men det vill vi inte. Inte bli inlåst med bara datorn.
Hundpojken trynar i kartongen. Han är morgontrött, den lille. Nu ser jag att solens strålar tänder några trädtoppar därute. Så gudomligt vackert. En ny dag gryr. En dag full av förhoppningar, av förväntan, av livet själv.
Jag älskar gryningen. Då känns tankarna rena och klara. På kvällen är de bara trötta och grumliga.
En ekorre hoppar från gren till gren, de svajar våldsamt. En sådan ynnest att bo så här mitt i skogen och få se så många djur i sin närhet. Idag kommer många liv att släckas. Älgjakten börjar. Jag sänder en tanke till de vilda djuren och deras tuffa tillvaro. Kommer vår älgko att klara sig även i år? Så att jag får se henne komma och äta entopparna senare, när det är snö och vinter. Så att jag får hojta på hennes årskalv att den ska hålla sig undan från hästhagen.
Jag älskar morgonen och den lugna gryningstimmen. Ingenting går upp emot den.
Trist
Det finns människor som är givare. De är fantastiska, inspirerande, bryr sig, tar sig tid, delar med sig av sin erfarenhet och sin kärlek. Jag känner några sådana. Dem får man hålla hårt i och vara rädd om!
Sedan finns det de som är tagare. De är mest intresserade av sig själva. De är medelpunkten i sin värld - förstås - men tror också att de är medelpunkten i alla andras.. De kräver genast utrymme när de kommer in i en grupp. De ältar sina problem, sina krämpor, sina lidanden. De har inget som helst intresse av andra människor och deras känslor. Jag känner till en och annan sådan också. Jag vänder bort mitt huvud. De tar av min energi. Från och med nu struntar jag i sådana människor.
Sedan finns det de som är tagare. De är mest intresserade av sig själva. De är medelpunkten i sin värld - förstås - men tror också att de är medelpunkten i alla andras.. De kräver genast utrymme när de kommer in i en grupp. De ältar sina problem, sina krämpor, sina lidanden. De har inget som helst intresse av andra människor och deras känslor. Jag känner till en och annan sådan också. Jag vänder bort mitt huvud. De tar av min energi. Från och med nu struntar jag i sådana människor.
Upp och ner
Idag är det alldeles upp och ner
Minnet har glömt vad det skulle minnas
Det är sån jag är
idag
Ville Du nåt
Så får Du ställa Dig i kö
den obefintliga kön
där står ingen
för ingen vill mig nåt
Mailen är så tom så tom
för ingen vill mig nåt
Och telefonjäkeln är tyst
tiger som muren
muren - varför tiger just den?
kan man ju undra
Finns det någon jag kan vara elak mot idag?
för det känner jag för
just nu
Minnet har glömt vad det skulle minnas
Det är sån jag är
idag
Ville Du nåt
Så får Du ställa Dig i kö
den obefintliga kön
där står ingen
för ingen vill mig nåt
Mailen är så tom så tom
för ingen vill mig nåt
Och telefonjäkeln är tyst
tiger som muren
muren - varför tiger just den?
kan man ju undra
Finns det någon jag kan vara elak mot idag?
för det känner jag för
just nu
Bytes-gen
Min goda vän Sofi påstod häromsistens att jag var försedd med en "bytes-gen". Jag antar att hon därmed menar min förkärlek för att ständigt byta bil? Annars tycker jag nog inte att jag byter så värst mycket i mitt liv. Man, det har jag bara bytt en gång, sedan jag väl gifte mig första gången. Och jag har inga planer på att byta den nuvarande... Bostad har det väl blivit bytt en hel radda, framförallt fram till åttiotalets mitt, men byta bostad gör väl de flesta åtskilliga gånger?
Hund har jag inte bytt en enda gång och hästarna har jag mestadels hållit fast vid tills de ramlat av pinn.
Om ni undrar hur det gick med mitt hästsäljar-försök i somras, så löste det sig. Jag sålde inte hästen men hade turen att hitta en hyvens medryttare. Så nu är alla glada och det ordnade sig till det bästa.
Bostadsbyte har väl snurrat runt i mitt huvud ett tag nu, men eftersom det skulle kosta en förmögenhet som vi inte råkar ha, så blir det vid det gamla. Och det är inte så dåligt det. Kanske måste man lyfta ögonen litet grand över den gamla vanliga horisonten för att bli varse hur värdefullt det är som man redan har?
Hund har jag inte bytt en enda gång och hästarna har jag mestadels hållit fast vid tills de ramlat av pinn.
Om ni undrar hur det gick med mitt hästsäljar-försök i somras, så löste det sig. Jag sålde inte hästen men hade turen att hitta en hyvens medryttare. Så nu är alla glada och det ordnade sig till det bästa.
Bostadsbyte har väl snurrat runt i mitt huvud ett tag nu, men eftersom det skulle kosta en förmögenhet som vi inte råkar ha, så blir det vid det gamla. Och det är inte så dåligt det. Kanske måste man lyfta ögonen litet grand över den gamla vanliga horisonten för att bli varse hur värdefullt det är som man redan har?
Tänk om djuren hade bössor?
Nu är det höst och snart drar hoper med förväntansfulla, taggade jägare ut med sina knallpåkar. Man får undvika att gå i skog och mark. Varje år skjuts mängder med tvåbeningar till döds, när skjutfrossan sätter in. "Jag trodde det var en älg.." blir det skakande svaret när grannen nedlagts för evig tid. Föga smickrande för grannen förstås, och ganska trist att bli ihjälskjuten.
Själv har jag mycket svårt att förstå tjusningen med jakten. "Det är så vackert ute i naturen" försvarar många jägare sig med. Men - jag går ut med min kamera. För mig är det långt vackrare att föreviga naturens vilda djur på bild istället för att släcka ut livet i deras ögon.
Visst, när vi människor nu en gång har stört balansen i naturen, så måste vi återställa den. Men låt då utbildade och välsiktande proffsjägare sköta detta. Och inte darrhänta, skumögda, ibland katastrofalt nog alkoholpåverkade amatörer.
Över hälften av de skjutna björnarna lär skadeskjutas och få dö i svåra plågor efter lång tid. Om någon björn någon gång råkar kunna ge tillbaka och försvara sig genom att överfalla och kanske döda en människa, så blir vi mycket upprörda. Själv applåderar jag tyst. Om man sig i leken ger.... Varför är det så fantastiskt att få skjuta just en björn?
Har Du varit riktigt nära en levande älg någon gång, och sett in i det majestätiska djurets outgrundliga ögon? Då vet Du vad jag talar om, när jag säger att mötet med vilda djur är bland det bästa som kan hända en! Man uppfylls liksom av en högre, helig känsla. Varje morgon under vintern står rådjuren under mitt fågelbord och äter. Tänk om djuren hade bössor? Då hoppas jag att de inte skulle sikta på mig.
Själv har jag mycket svårt att förstå tjusningen med jakten. "Det är så vackert ute i naturen" försvarar många jägare sig med. Men - jag går ut med min kamera. För mig är det långt vackrare att föreviga naturens vilda djur på bild istället för att släcka ut livet i deras ögon.
Visst, när vi människor nu en gång har stört balansen i naturen, så måste vi återställa den. Men låt då utbildade och välsiktande proffsjägare sköta detta. Och inte darrhänta, skumögda, ibland katastrofalt nog alkoholpåverkade amatörer.
Över hälften av de skjutna björnarna lär skadeskjutas och få dö i svåra plågor efter lång tid. Om någon björn någon gång råkar kunna ge tillbaka och försvara sig genom att överfalla och kanske döda en människa, så blir vi mycket upprörda. Själv applåderar jag tyst. Om man sig i leken ger.... Varför är det så fantastiskt att få skjuta just en björn?
Har Du varit riktigt nära en levande älg någon gång, och sett in i det majestätiska djurets outgrundliga ögon? Då vet Du vad jag talar om, när jag säger att mötet med vilda djur är bland det bästa som kan hända en! Man uppfylls liksom av en högre, helig känsla. Varje morgon under vintern står rådjuren under mitt fågelbord och äter. Tänk om djuren hade bössor? Då hoppas jag att de inte skulle sikta på mig.
Mörkret smyger in
Mornar och kvällar blir allt mörkare. Jag saknar ljuset. Att vakna tidigt på morgonen av det skira ljuset och fågelsången. Det unika nordiska ljuset, som fyller ens själ med lust och hopp. När det är så här mörkt får jag knappt upp min motsträviga, värkande kropp ur sängen.
Ponnypojkarna har klätt sig i ulliga vinterkostymer och svettas när septemberdagarna klämmer sig upp mot tjugogradersstrecket. Septemberdagar är bland de vackraste. Klar luft och inga flygfän. Men dagarna blir obönhörligen kortare. Skynda skynda. Det som ska hinnas innan vintern anländer.
Såg inspelningen av veckans "So you think you can dance"-avsnitt igår. Det var mycket hopp och sprattel denna gång. Men när Danny och Lacey dansade sin wienervals så rann tårarna på min kind. Det var så vackert. Jag gråter ofta nuförtiden. Är det åldern, eller kan det vara något i dricksvattnet? Mitt i programmet så bröts inspelningen. Shit - jag hade satt den på en timme som vanligt, men denna gång höll det på i två timmar. Så jag fick aldrig se hur det gick. Typiskt. Letade frenetiskt på webben men kunde inte hitta något om hur det gått. Sån tur att programmet går i repris.
Läser just nu Edwardssons "Nästan död man". Det är en mörk stämning över boken. Jag gillar hans stil att skriva, men nu är det svart. Svår huvudvärk, aning om ond bråd död och uppbrott. Har kommisarie Winter en hjärntumör? Hans vanligen så älskvärda sätt har förbytts i retlighet och kort stubin. Hela boken andas uppbrott. Är det dags för uppbrott?
Jag grubblar och nätterna vrider sig i ångest. Vill jag eller vill jag inte? Ska man våga språnget? Att leva är att dö en smula. Varje dag. Vem vet hur länge det varar? Att leva varje dag som om den vore ens sista. Visst vågar jag? Vågar vi?
Blunda och hoppa, manar flera. Jag föredrar att titta när jag hoppar. Men mina sönderbitna naglar värker...
Ponnypojkarna har klätt sig i ulliga vinterkostymer och svettas när septemberdagarna klämmer sig upp mot tjugogradersstrecket. Septemberdagar är bland de vackraste. Klar luft och inga flygfän. Men dagarna blir obönhörligen kortare. Skynda skynda. Det som ska hinnas innan vintern anländer.
Såg inspelningen av veckans "So you think you can dance"-avsnitt igår. Det var mycket hopp och sprattel denna gång. Men när Danny och Lacey dansade sin wienervals så rann tårarna på min kind. Det var så vackert. Jag gråter ofta nuförtiden. Är det åldern, eller kan det vara något i dricksvattnet? Mitt i programmet så bröts inspelningen. Shit - jag hade satt den på en timme som vanligt, men denna gång höll det på i två timmar. Så jag fick aldrig se hur det gick. Typiskt. Letade frenetiskt på webben men kunde inte hitta något om hur det gått. Sån tur att programmet går i repris.
Läser just nu Edwardssons "Nästan död man". Det är en mörk stämning över boken. Jag gillar hans stil att skriva, men nu är det svart. Svår huvudvärk, aning om ond bråd död och uppbrott. Har kommisarie Winter en hjärntumör? Hans vanligen så älskvärda sätt har förbytts i retlighet och kort stubin. Hela boken andas uppbrott. Är det dags för uppbrott?
Jag grubblar och nätterna vrider sig i ångest. Vill jag eller vill jag inte? Ska man våga språnget? Att leva är att dö en smula. Varje dag. Vem vet hur länge det varar? Att leva varje dag som om den vore ens sista. Visst vågar jag? Vågar vi?
Blunda och hoppa, manar flera. Jag föredrar att titta när jag hoppar. Men mina sönderbitna naglar värker...