ylle - kort och gott

På sistone har förkylningarna duggat tätt. Jag blir förtvivlat trött, kraftlös, tappar ork och energi totalt. Det enda som hjälper är faktiskt att stänga av helt och vila. Hur tråkigt det än är. Jag har lärt mig på det hårda sättet, förr i tiden höll jag igång trots elaka förkylningar och det slutade oftast med lunginflammation och i värsta fall med sjukhusvistelse och otäcka stavar som stacks upp i bihålorna. Yäääck....

Till min hjälp har jag dessa små vänner. Berocca (B- och C-vitamin) enchinacea, vitlök, citron och så - förstås - honung! När man har fördelen att få äkta närproducerad vara!

Kanske är det den alltför varma vinterns fel att förkylningsbacillerna frodas? Det finns tydligen redan fästingar?

Det råder frid i hagen så länge flickorna går nere på gammelförnen. Kan man ha nosen i backen så är det inget kul att slösa tid med att bråka....

TACK för alla glada tillrop! Det känns bättre idag, jag har lagt annonsfilandet åt sidan. Och tack Gitte för reikkin Du sände, den gjorde bestämt nytta!!!!

Jemina och Julia har varit och hälsat på två dagar denna vecka. Eftersom de är hästintresserade, har de suttit i sadeln en hel del. Vhiskur får börja bära (lätta) ryttare igen, och han bara ÄLSKAR att få gå ut i skogen!


Till vänster Jemina på 'vhiskur, till höger Julia på shettisen Spöket.


Och idag red Jemina Idde (t v) och Julia red Vhiskur..


-och sen borstade de Cinnamon som njöt i fulla drag. Och Jemina gjorde första ridövningen, hängde över Cinnamons rygg. Det gick alldeles utmärkt!

-och massor av goda energier! Finns det nån som har sånt över? Skicka det då genast!
Det känns litet deppigt nu.
Hästarnas bråk alltså.  Hade besök av några små snälla flickor igår, och då blev det ett riktigt ståhej i hagen. Båda hästflickorna gick igång på alla cylindrar, och mattes arga tillrop gjorde ingen nytta alls. Båda ville bli klappade, genast, och helst av alla besökarna samtidigt. De uppförde sig skrämmande aggressivt.
Något måste göras.

Finns det inte någon plats därute där Nyponros skulle kunna få leka med jämnåriga?
Med goda hästvana människor, bra foder och suveräna hagar?
Men det vet jag ju inte, om jag inte annonserar.
Vill inte.
Får inga svar. Bryr sig någon?
Har mardrömmar varje natt.
Min bror har börjat kalla mig för Hästhandlar´n. Jag uppskattar inte skämtet alls. Vilket skämt?
Något måste göras, vill inte!
Jag vet, det finns värre problem här i världen. Men inte för mig just nu! För i mitt Hästparadis så ska solen skina, fåglarna kvittra och alla vara vänner!


Glada flickor i ösregnet i dag, i sina lila kostymer nere på gammelbetet.

Om ni undrar hur det går med flickornas bråk? Det är stundtals litet bättre, inbillar jag mig. De bråkar förstås inte hela tiden, mest när jag är inne hos dem. Båda vill att jag klappar dem, berömmer dem, tar ut dem för borstning och promenad/tömkörningsövning. Jag vill inte skiljas från någon av dem, men grubblar vidare. Hur ska jag kunna ta hem islandspojken, när inte flickorna kan hålla sams? Blir det inte rent kaos då? Kanske ger sig båda två på lilla Nyponros? Borde hon inte få komma nånstans där hon har jämnåriga att leka med? Hon är ju så lekfull, men Cinnamon är mer treårigt tant-tråkig och svår att få igång...

Förutom när hon "läxar upp" Nyponros, som här:


Men ibland kan det se ut så här också:

Snälla hästflickor?

Nyponros börjar se mer ut som en åring nu än som en skranglig fölunge. Snart fyller hon ett år, ja på hästars vis blir de ju alla ett år äldre vid nyår, men på riktigt, menar jag.

Cinnamon är en mogen treåring.


-som älskar att få på sig selen och komma ut på tömkörningsövning....


men när matte kallar är det lilla Nyponros som kommer i full galopp minsann:

Vad gör Du där bakom stallet matte?

Bakgrund: Min man är en riktig pedant. Visst blir jag ledsen om jag upptäcker en repa i lacken på nya bilen, men annars har jag lärt mig att ta det mesta med jämnmod. "Det är bara världsliga ting" brukar jag upprepa som ett mantra, när något går sönder som inte var meningen. Det lärde jag mig av Karlsson på Taket.

Min man är annorlunda. Han kan gå i bitar över en sprucken tallrik eller en fläck på duken. Så när jag målar brukar jag hålla till utomhus. Jag är nämligen en sådan som målar på ALLT, även det som inte skall... färgen har en förmåga att flyta ut över alla ting som finns i närheten, även kläder och händer och sånt.

När jag så igår skulle måla några nya hästborstar i fin guldfärg, beslöt jag mig för att göra det i pannrummet. Det är ju litet för kallt för att måla utomhus just nu. I pannrummet torkar dessutom allt rekordsnabbt.

Ordentligt bredde jag ut tidningar som underlag. Men - attans - när jag skulle skaka den lilla burken med guldfärgen så åkte locket av ! - och en stor fläck vacker guldfärg befann sig på golvet. Omöjlig att avlägsna. Men pannrummet vann verkligen på färgen, så på stört bestämde jag att senare i år måla hela golvet guldfärgat. Så snyggt!

Så här blev borstarna:


När så mannen kom hem, mötte jag honom i hallen med ångerfylld min. "Du, jag spillde guldfärg över hela golvet i Nils (det är vår gäststuga) och det kom visst litet i Din verktygsväska också...." sa jag och lät ledsen. Jag såg hur håret reste sig på mannens huvud och han blev likblek, munnen hängde halvt öppen.

Just när han såg ut att gå in i chock, skrattade jag och tillade: "Nää förresten, det var ju i pannrummet, jag bara skojade!"  Effekten blev omedelbar lättnad.

Ett gammalt knep det där. Börja med nåt mycket värre, och när Du sen avslöjar det som verkligen hände, så blir reaktionen enbart lättnad. Och hela tillvaron blir trevligare!


Vackert guldfläckat pannrumsgolv.

Förr i tiden hade jag gröna fingrar. Alla krukväxter var frodiga och vackra. Inte minst gjorde akvarievattnet att de trivdes. När vi bytte vatten på någon av våra tio akvarier, använde vi det gamla vattnet till växterna, fullt av näring förstås. Men den senaste tioårsperioden har mina växter bara dött. Kanske beror det på att jag nu bor i skogen och att det är ganska mörkt i blomfönstret.

Det senaste året har emellertid åtskilliga mörka träd fått stryka på foten, och det är klart mer ljus som når in. Och mina små bonsaiträd (de är egentligen inte riktiga bonsaier som Du ser) har överlevt och ser riktigt fina ut.

-drar idag över vår lilla del av Världen....

Kolla så lilla Nyponros ställer till sig på natten. Hon arrangerar träcken i en hög som hon sedan LÄGGER SIG i...  som en varm huvudkudde måhända?



Dom är ju för söta!

De verkar ha känt på sig mina frustrationer, för de senaste dagarna har de varit snälla mot varandra och mot mig. Hästar har ju ett väl utvecklat sjätte sinne. När tant veterinären var här i förrgår kväll för att sätta två sprutor var i dem (botulism och stelkramp) och titta på tandstatusen, så uppförde de sig båda som små änglar. Nyponmunnen var helt felfri, men Cinnamon hade vargtänder som bör tas ut innan jag fortsätter använda bett.

Tack för alla glada tillrop. Kanske har jag för stora krav på att allt skall vara som i Lyckolandet. Kanske får jag ha litet mer tålamod ändå. Kanske beror Cinnamons oväntade vredesmod på PMS, hon har hållit svansen misstänkt länge uppe när hon urinerat, det är väl dags för brunst? Hon blir ju ändå tre år nu.

Kanske har mina vänner rätt i att jag grubblar för mycket. Låta tiden ha sin gång och se att allt ordnar sig till sist?

Det är lustigt, mina häst- och hundinlägg får  kommentarer, men inte mina  ibland frustrerade inlägg om samtida företeelser. Har ni inga åsikter alls om miljöbilar, slavarbetare i Sverige och egotrippade doktorer?

Eller vågar ni inte? Orkar? Är min synpunkter inte värda att kommenteras?

Igår var jag och fotade en kompis, som ville ha litet fräsiga bilder till sin hemsida. Han är 60+ och en riktig vilding. Se bara hur han galopperar i fyrsprång på sin underbara morganhäst Winnie! Det var sånt jag gjorde för 20 år sen men inte skulle drömma om att våga idag.

Winnie tyckte att det hela var stenkul och blev allt vildare, hon med. Och han rider med bettlöst träns!

Här nere i den vackra dalen skulle alla tre hästarna gå, Vhiskur, Cinnamon och lilla Nyponros...
Vhiskur skulle vara den snälla farbrodern som tog väl hand om sina glada små flickor. Flickorna skulle med tiden få egna små föl, och så skulle det minsann bli en riktig liten hästflock. Solen skulle alltid skina och fåglarna kvittra, och vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar........

Jag har förstått att du ofta drömmer om rangliga hissar, som är svåra att kliva in och ur, hänger i vingliga snören och dinglar osv. Detta torde kunna tolkas som så, att Du är osäker på tillvaron just nu och kanske innefattar det också en oro inför världens framtid? Att ingen vill åka hiss med Dig tyder på en viss ensamhetskänsla.

Dina drömmar om att köra vilse, fastna och inte komma därifrån tyder på en uppdämd frustration. Du har "kört fast" och kommer inte ut. De negativa drömmarna symboliserar oro och grubbel. Att någon stulit delar från din bil går helt i samma linje, frustration och rädsla för att förlora något (någon)?

Men du vill inte vara ett passivt offer. Din aggression, viljan att strypa den skyldige, tyder på att du ändå vill agera. Och önskan att döda visar än mer att du vill lösa problemen, en gång för alla.

Finns det någon mer amatöranalytiker därute?

När jag var på väg från islandsgossen igår stod det en ståtlig älgtjur i skogskanten. Hade ju kameran med mig, så jag hystade snabbt upp den och sköt iväg en bild. Rätt långt håll, men ändå. Jag var tvungen att stanna bilen, där mitt på vägen, och titta. Man fylls av en slags andlig frid när man får se ett så ståtligt djur. Han stannade och tittade tillbaka på mig. Två varelser möter varandras blickar. Aldrig att jag skulle kunna höja en bössa och skjuta. Aldrig.

Han har fått en rosa grimma, islandspojken. Jag köpte den egentligen åt ponnyflickorna, på Hööks postorder, det skulle vara storlek Pony. Tjohej. Den var snarare stor Cob. Jag undrar var de får sina mått nånstans? På ett zoo? Nån gång har jag fått ett träns som var skapt för en giraff, smal smal nosgrimma och meterlånga sidostycken.

Men grimman var mjukt stoppad och rätt fin, så jag behöll den och gav den till islandspojken istället. Han tackade och log. Vad gör det honom om den är rosa? Eller var det därför han trampade mig på tån sen. Det har aldrig hänt förut. Kanske tyckte han att det var dags att jag tog hem honom. Ibland är budskapen svårtolkade.

Jag letade förtvivlat efter det låga hyreshuset där i Flen, i gult mexitegel. Hittade det ingenstans. Någon hånskrattade åt mina försök. Vägen fanns kvar. Där låg istället ett superhögt höghus, av typ mastodont. Någonstans däruppe bodde min syster. Man skulle åka en slags hiss upp. Den bestod av en plankbit och ett rep. Man skulle ställa sig på den svajande plankan och hålla sig i snöret, och sen katapultades man uppåt inuti hisschaktet i huset. Det gick att åka två på varje planka, och jag ropade högt om ingen ville åka med mig? Men det var det ingen som ville. Innan den hemska färden började vaknade jag till.

Sen var jag ute och körde min Subaru. Jag hittade inte utfartsvägen från staden vi var i. Till slut kom vi ut på en äng och var tvungna att riva ner ett staket och en trång grind för att komma vidare. Då upptäckte jag att jag kört omkring med en grön presenning släpandes efter bilen. Kom in i en liten stad som jag inte kände igen. Körde runt runt i kvarteren, hittade inte ut. Körde in i ett hus, så småningom kom vi fram till ett rum där det var stopp, och det gick heller inte att vända bilen. Vi gick iväg för att äta och för att leta efter en karta. När vi kom tillbaka hade någon monterat bort allt på bilen utom själva chassiet, motor och säten.

Jag rasade och skrek och frågade vem som gjort detta? Fick slutligen tag på en gubbe som hånlog och sa att han monterat bort delarna. Får vi genast tillbaka dem, röt jag. "Nää, svarade han, inte förrän till nästa vinter..." Jag blev rödglödgad av vrede och tog stryptag runt gubbens hals. Han hostade och vred sig och till slut gav han med sig och skulle hämta tillbaka delarna. Han kom tillbaka med en ynka framskärm. "Var har Du skruvarna då, gubbe?" frågade jag. Det visste han inte riktigt. "Och var har Du gjort av deWalt skruvdragaren som låg i bilen?" frågade jag. "Den kan vara var som helst här i staden, det här är en uthyrningsfirma" svarade han. Min frustration bara växte. Jag visste att jag skulle döda den här mannen.

Analysera detta, Dr Freud!
Är det konstigt att jag vaknar helt utmattad?

Tyvärr verkar det som om mina båda ponnyflickor inte trivs ihop. Cinnamon var redan från början mycket dominerande, men i kraft av sin ålder (3) ska hon förstås bestämma över Nyponros (1), Inget konstigt med det. Nyponros är också en tuff liten dam, och verkade kunna värja sig och inte bli hunsad för hårt.

Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag måste ha tålamod och ge det hela tid, de måste vänja sig vid varandra och vid sitt nya hem. Det skulle nog ge sig med tiden... Men - det verkar inte så. Sista tiden har det tvärtom kulminerat. Jag trodde att det blev mest bråk när JAG kom ner till hagen, för att båda ville ha uppmärksamhet. Men nu har jag märkt att det bråkas även när jag inte är där (ser dem delvis från balkongen).

Båda två, nej alla vi tre, är mycket frustrerade över situationen. Nyponros som i början var ett riktigt litet solskensföl, börjar nu alltmer anta formen av en surgurka. Och jag förstår att hon blir urled på att alltid, alltid bli nypt och attackerad. Kanske är det åldersskillnaden, kanske än mer det faktum att de bara är två och inte en riktig flock. Idealiskt lär vara att ha 5-7 hästar för att de ska känna sig tillfreds. Kanske är det helt enkelt så att de båda inte gillar varandra.

Någonting måste göras. Så här kan jag inte ha det. Sälja Cinnamon och skaffa ett stoföl till? Sälja Nyponros och ta hem min islandsgosse, som jag längtar mycket efter? Sluta helt med hästar? Idag känns det mycket deppigt.
Så här trist kan det se ut under fem minuter nere vid stallet, bilder från idag.

Finns det något godare än skaldjur????

Jag skulle vilja ge er mina hjärtligaste hälsningar, ni som tittar in här och ibland också lämnar en eller annan kommentar:  Ni får en bukett rosor och så får ni smaka på dagens bullbak...







Sen kan jag förstås inte låta bli att lägga in den gamla bilden på Sammie Valentine:

NU har forskarna fått fram fakta kring den sk miljöbensinen, etanol bl a. Det lär tära mer på miljön än vad som tidigare var känt, även själva framställningen och förbränningen är skadligare än man trodde.

Så det är inte bara att jordens regnskogar huggs ner för att framställa etanol i bl a Brasilien, som sedan skeppas över till oss "miljövänner" i Europa, och att världens spannmålsresurser allt mer används även den till etanolframställning....

På mig låter det som om "miljöbilen" är på väg att bli den värsta boven med sitt oetiska bränsle. Men jag har inte hört någon debatt om skattelättnaderna, miljörabatterna mm för dessa bilar.... när kommer den?

Min bror har en hybridbil, av märket Honda. Den drar knappt en halvliter bensin milen, och laddar upp sina egna batterier som används för att driva bilen, när man bromsar! Det låter väl i mina öron som den riktigt miljöbilen! Eller...?

Såg ni "Uppdrag granskning" igår? Det handlade om hur vi skenheliga svenskar använder invandrare, med knappa språkkunskaper och utan något som helst skyddsnät, som slavarbetare. För löjliga löner städar de 10-12 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. Och tydligen är det rätt vanligt att även den lilla "lönen" fryser inne. Vad har de här människorna att sätta emot? Vem bevakar deras intressen? Ingen, tydligen!

Fackföreningarna skriver på avtal utan att kolla det minsta hur de som "anställs" har det. "Ja vi kan ju inte vara ute och kolla på nätterna!" konstaterade den naiva fackföreningstanten. "Nähää, men ni kan minsann stå fyra-fem man i månader utanför en salladsbar för att de inte följer avtalet" blev Janne J:s fullträff till svar. För att de betalade de anställda FÖR MYCKET! Tanten såg generad ut.

En moderattant från Arbetsmarknadsutskottet hade "ingen aaaaaning" om att sånt här förekom, men åberopade den enskildes ansvarskänsla. "Om vi alla tar ansvar så blir det inte så här..." Vadå, vad menar hon?? Hon passade också på att göra politisk propaganda, "nu (när vi har makten) så blir det ju billigare att anställa, och då kanske vi kommer ifrån detta.." ( HUR naiv får man vara?)

På en firma där man tar vara på kasserade däck slet ett antal afrikaner sedan månader. Den fete, självgode chefen påstod på fullt allvar att de var "kunder" som var där för att handla däck. "Men de har ju arbetat här i månader, ibland halvår", invände Josefsson. "Ja, det kan ta tid att få ihop en container" blev svaret. Afrikanerna berättade om de usla villkoren, de bodde i olika sjabbiga utrymmen på däcksfirmans område. "Det är bara att de får möjlighet att vila", påstod chefen för firman, "för de är för lata att ta spårvagnen till sina lägenheter i stan..." (Gbg)

En av "kunderna" berättade att när han arbetat på firman i månader utan att få den utlovade lönen (3.500 i månaden!) så polisanmälde han firman. Polisen lade ner anmälan redan dagen efter. Polismannen förklarade det hela på svenska för mannen som anmält, påstods sig inte kunna tala engelska. Naturligtvis förstod afrikanen inte ett ord. Han talade nämligen inte svenska.

Jag skäms när jag hör hur svenskarna uttalar sig.  De ansvariga myndigheterna, som annars kan jaga folk som snattat ett läppstift eller arbetsgivare som ger sina anställda en chokladask till jul för att det betraktas som "skattefusk" eller "muta" - var finns ni nu? Tyvärr gjordes ingen intervju med någon representant för polisen, immigrationsverket eller skattemyndighetens ekobrottsrotel...

Man kunde förvänta sig att det omedelbart görs tillslag och arresteringar på de här ställena. Men förmodligen  föredrar de ansvariga att fortsätta blunda. Vilken tur att det fortfarande görs granskande samhällsprogram av detta slag. Jag skulle bara önska att Janne Josefsson kunde vara ÄNNU vassare, det finns många fler frågor att ställa!!

Ha, eftersom jag numera sätter mina stora fötter (41) i marken försiktigt, en och en, och tittar mig noga för, så har jag hållit mig på benen även idag, trots att jag lekt med alla tre hästarna (inte samtidigt dock)..



Solen har i sin nåd skinit på oss större delen av dagen, något som påverkar mig på ett mycket positivt sätt!

Tja ba, igår ramlade jag inte en enda gång.
Sammie träffade ett gäng pudlar, det är fantastiskt vad fint pudlar leker ihop. De lockiga gossarna tog väl hand om lille valpen Pepsie (i randiga tröjan) som blivit skrämd av en stor stygg hund.

Söndagen avlöpte UTAN några som helst omkullfallningar, till Ylles stora förvåning. Kanske berodde det på att alla rörelser utfördes i slow motion? Och att isfläckarna på marken numera smält bort. Man har som bekant bättre grepp i lera än på is...

Helgen har tyvärr inte innehållit några seriösa häst-aktiviteter. Småflickorna fick nöja sig med det allra nödvändigaste, och hästgossen därborta på Bygget får klara sig utan mattes glada tillrop och omsorger.

Lille Hund fick sig en långpromenad både lördag och söndag genom den pudelägande grannens försorg. Och husse hade häcken full att servera Ylle mat och dryck och lägga varma plädar över hennes lekamen.

Huvudet dunkade mindre det gångna dygnet, fast det kändes som om det satt litet löst på halsen, så jag får hålla i det (huvudet alltså) när jag lägger mig eller reser mig upp.

Har tankarna klarnat då? Ja, mina första förtvivlade och desperata planer på en hästlös tillvaro i en madrasserad lägenhet har lagts på hyllan. Nu förstår jag att detta liv på landet är mitt öde. Det finns ingen återvändo. Det må bära eller brista. Men jag hoppas förstås på att det bär i många år än.

Är helt ramsned idag, mer än vanligt. Igår morse när jag skulle tända ljuset inne i stallet rutschade jag på den hala tröskeln som jag måste kliva upp på för att nå ljusknappen, och gissa vad - jo plötsligt låg jag på rygg i  halmen. Att ramla verkar vara mitt nya tidsfördriv.

Visserligen ramlade jag mjukt och fint inåt boxen, men på nåt sätt måste jag ha katapultats så att rygg och nacke fick sig en ordentlig vridning, för det gjorde djävulusiskt ont. Jag trodde först att jag inte alls skulle komma upp för egen maskin. Naturligtvis hade jag inte mobilen med mig, fast jag brukar ha den i fickan 99% av tiden jag är ute. När jag låg där och begrundade mitt trista öde, kan ni gissa vem som kom då? Jo, lilla Nyponros kom för att se vad som hänt matten, och sniffade försiktigt på min kind. Hon stannade där medan jag klunsigt kravlade mig upp med tårarna rinnande.

Hon är en otroligt sympatisk liten häst, tvekar inte en sekund att lämna morgonfodret för att komma och pussa på mig. Cinnamon däremot tycker, som majoriteten av hästar, att maten är högsta prioritet.

På nåt sätt kom jag ändå upp till huset igår, och tillbringade dagen stelt lutad i stolen med värkande nacke, huvud och rygg. Sån tur att man har en man som kan leka betjänt när det behövs....

Två fall på en knapp vecka, det är väl rekord? Ska jag använda rollator när jag är utomhus, som husse insisterar ?

Snubblade på ännu en test i bloggdjungeln. Man skulle skriva in sitt födelsetal och fick sedan en "analys" av sin personlighet. Hi hi. *Tänk om det vore så lätt*

Men underligt vad det ändå verkar stämma? Sista stycket, ha ha. På pricken. "Synpunkter på det Du inte har med att göra...."   Kreativ? Jodå.

Livsväg 6, den ansvarsfulla bohemen: Sexor trivs allra bäst i vackra miljöer där det råder harmoni. Det egna hemmet har en stor betydelse för dem, där tillbringar de mycket tid. En dålig egenskap kan vara att de lägger sig i vad andra gör alltför mycket. Som sexa är du troligen kreativ och har en förkärlek till konst. Du är duktig på att skapa balans omkring dig, vilket är till hjälp när du samarbetar med andra människor. Att vara den som har stort ansvar har du ingenting emot, och detta tillsammans med att du är så välbalanserad skulle göra dig till en bra lärare. Dessutom har du en röst som tilltalar de flesta. Du är även lojal och avskyr orättvisor. De vänner du har behåller du troligtvis hela livet. För dem ställer du gärna upp om de behöver goda råd. Du kan vara väldigt moraliserande och ha synpunkter på sådant som du egentligen inte har med att göra. Detta är något som andra kan irritera sig på. Även en viss tendens till oro över småsaker kan vara negativt.

Min date med naprapaten gick så urbota bra idag, så han gjorde slut direkt. "Vi behöver nog inte ses nåt mer..." sa han. Den krånglande knänerven (ischias enligt honom) har lugnat sig med hans kunniga behandling, och blivit ungefär 90% bättre sedan förra veckan. Vilket mirakel! Nu får Ylle stretcha och kyla i sin ensamhet.

Försöker med att ändra designen på min blogg, kanske muntrar det upp att se den kommande vårens blomsterprakt? Hjälpte det?

Kräkmacka med hostsås
Rynksoppa med värkbröd
Tårfromage med en pinne ensamhet som tilltugg

Jag är så in i helvete trött på detta strilande regn
Gegga och lera överallt
där det inte råkar ligga is - halka

Men det finns många som har det värre
mycket värre

Jag är så in i helvete trött på mitt eget grubbel
på kroppens tillkortakommanden
att bli gammal
och trist
och oattraktiv så in i baljan

 Och varför skriver jag det här i bloggen?

Murkelansikte med ögonpåsar så stora att det skulle behövas en behå - en ögonbehå
Knakande värkande leder
Huvudvärk
Min temugg med det underbara kaktustéet som är min favorit
Och så den obligatoriska overallen
Jag har en date idag
Med naprapaten

Det där med fallet var så lagom lustigt - senare på dagen. När alla uttänjda muskler började värka och huvud-nacke-rygg bultade som en stångjärnshammare. Efterskalv kanske man kan kalla det?

Kroppen stelare än vanligt och det var svårt att bara ta sig upp ur fåtöljen. Jag befarade att jag inte skulle kunna ta mig ur sängen alls idag, men trägen vinner. Tur att jag har en säng som går att hissa upp vid huvudänden.

Nu är jag uppe.

Var nyss ute med lilla Nyponros. Vi gick en skogspromenad och tog Lille Hund med. Lille Hund tycker att de här bångliga småflickorna är litet läskiga, han vet aldrig riktigt var han har dem, och följde med, högst tveksamt...


Ser Du honom, långt därbakom???

Nyponros tyckte att det var lattjolajban att gå ut så där på promenad, mycket roligare än i hagen... matte hade allt sjå att hänga med... men var är hundet???

På väg hem? Matte fick säga till på skarpen...  Han vände sen...



"Jag kan också..." Nyponros provar tömkörningsgjorden, som är fem nummer för stor... Cinnamon kontrollerar oroligt i bakgrunden.


Se så duktig jag är!

Jag har litet ont i nacke och huvud efter morgonens fall. Slut efter vår skogspromenad, förkylning tar på krafterna. Inte ett ljud från Paris-resenärerna....? 

Du som är känslig kan sluta att läsa här...

Tittade på Travel Channel, som brukar ha rätt trevliga program för oss som gärna reser via andra...
Ian Wright, den lustige engelsmannen med den gälla rösten, gjorde denna gång ett besök i Kambodja.

Han besökte ett offer för den forma Röda Khmererterrorn, en konstnär som suttit fången rätt  länge i en fängelsehåla. Han berättade att de fått 5 teskedar gröt morgon och kväll, ingen vätska, inget annat. I hans cell dog 2-3 andra fångar per dag, och han hade ingen förhoppning alls om att överleva själv. Men av någon anledning så gjorde han det ändå.

Efter några år i friheten hade denne konstnär förmått att återuppta sitt skapande. Han visade oljemålningar föreställande Röda Khmerer-soldater som pricksköt på spädbarn som de kastade upp i luften, som lerduvor.. Allt han målade nu var sånt som han upplevt i verkligheten. På andra målningar stod RK-soldater och smashade spädbarn mot trädstammar, hållandes dem i ena benet. Andra målningar visade vuxna människor som spänts fast i skapelser som såg ut att vara hämtade från Inkvisitionen, nån slags redskap som drog isär folk där de låg fastspända...

Ian blev sedan inbjuden till ett nutida bröllop uppe i en avlägsen bergsby. Efter timmar av risvinsdrickande skulle det offras djur för att brudparet skulle få ett bra liv. Sex djur skulle offras, enligt seden. De ledde fram en oxe, och den avlivades genom att de högg upprepade gånger med en ishacka i huvud och hals. Blodet strömmade. En anka blev halshuggen och sen kom de med en hundvalp....   Vid det här laget strömmade mina tårar så ymnigt att jag ingenting såg, men avstängningsknappen hittade jag i alla fall.

Så grym människan är. Den grymmaste varelsen som någonsin befolkat vår jord.

I ett annat program, "Houston Animal Cops" på Animal Planet, en annan favroritkanal, stod en välnärd man och sa att "Jag är minsann ingen djurplågare.." men djurpolisen hittade på hans tomt en Golden Retriever som sprang omkring med ena bakbenet avbrutet, benpipan stack ut genom hasen....  Ägaren sade sig "inte ha råd" att ta hunden till veterinär....   Men själv hade han en häftig SUV som han körde i, och såg som sagt ganska välfödd ut. Den enda trösten var att man verkar ha mer handlingskraft vad gäller djurplågeri i USA, hunden beslagtas omedelbart när något sånt här sker, och ägaren ställs inför rätta, ofta med stora böter och fängelse som påföljd...

Ibland känns det svårt att vara människa. Skapelsens krona?

Cinnamon är inte en kanel- utan en kanonponny! Hon är obegripligt cool när vi tränar. En enda gång fick hon tuppjuck, och det var första gången hon fick lokselen på, när jag longerade henne en stund. Då studsade hon och hoppade som den värsta rodeohäst. Sen när det lugnade sig har det varit filbunke.

Nu tömkör jag med tömmarna i bettet, hon går framåt och svänger och gör utomordentliga halter, mest för rösten faktiskt. Efter några gånger med draglinorna fästade i selen visade jag henne svängeln. Jag drog den efter oss där vi gick på vägen, och Cinnamon tittade med stora ögon och gick skänkelvikning i ungefär tio meter. Sen var det lugnt! Så nu drar hon svängeln med bravur, genom snön eller skramligt på vägen. Snart är det dags att fästa bildäcket i svängeln, och då blir det minsann att DRA, det ska bli spännande att se vad hon gillar det?

Jag tränar oerhört korta pass, högst tio minuter i taget. Hon skulle vilja göra mycket mer! Ja, jag VET att det är litet dumt att göra allt det här ensam, men vad gör man när man inte har någon medhjälpare till hands?   Pikarna till  vänner och bekanta om behov av handräckning har hittills fallit för döva öron. Alla verkar ha nog med sitt. 

Ännu dummare är att samtidigt ta kort! Men jag tar bara bilder när vi kommit så långt så jag känner mig trygg att göra det. Så skäll inte på mig.


Här har vi gjort halt med svängel och allt. Cinnamon betraktar tankfullt de röda koner som ska vara med i framtida träning.



Trots skrammel och oljud när svängeln far på grusvägen, tar Cinnamon det coolt.....

Ylle sällade sig nyss till skaran (Skogsfrun bl a) som ägnar sig åt originell stjärnskådning, nämligen plötsligen liggandes på rygg på Moder Jord, tittandes upp i allt det mörka, översållat med små tindrande stjärnor. Man kunde tro att stjärnorna kom av själva fallet, men så var inte fallet (vitsigt va?).

Där kom jag oskyldigt släntrandes från pannrummet, när plötsligt marken försvann under mina fötter,  som tur var föll jag bakåt och inte framåt på mina redan så illa åtgångna lemmar. Vad paff man blir där man ligger. Stjärnhimlen var ganska grann att skåda, men den påträngande blöta känsla jag fick (var ute i bara underställ) tvingade mig att snart kravla mig upp.

Den första kroppsdelen som träffade Terra Firma var min väl tilltagna bakdel, vilket väl i någon mån lindrade det hela. Tyvärr föll också huvudet rätt hårt och nacken fick sig en kyss som ännu känns. Så något snopen förpassade jag mig in för att ta av de drypande våta kläderna och få i mig en kopp tröstande te.

Vilken hårdhänt start på dagen!

Varje gång jag ramlar så här, hoppas jag på att smällen ska få saker och ting i skallen att lägga sig i sina rätta lägen. Men tji!

Maken till sällskapssjuka hästar har sällan skådats! Jag får SMYGA mig ner till stallet om jag inte vill ha båda två klistrandes vid mig. Jag har skrivit det förut i bloggen, men jag upphör aldrig att förvånas.

Så här ser det ut när jag går ner till stallet:   (detta är dagens snöläge)

Kära besökare! Jag är snart åter i bloggarnas värld!  Ger er en liten bild så länge: